UTRIKES Planerade nedskärningar och försämringar i det tyska socialförsäkringssystemet kan enligt Die Linke-politikern Ulrich Schneider beröra omkring åtta miljoner människor. Schneider pekar på förändringar i bostadsbidrag, omsorgsstöd, föräldrapenning, barnbidrag, underhållsstöd, studiestöd och sjukvård som den svart-röda regeringen under Friedrich Merz förbereder eller redan beslutat om.
Bland de största förändringarna finns regeringens planer på att spara minst 1,5 miljarder euro på bostadsbidraget 2027 och två miljarder årligen från 2028. Schneider bedömer att hundratusentals människor kan beröras. Ett stöd på 131 euro i månaden till personer med lättare omsorgsbehov riskerar samtidigt att försvinna för uppemot en miljon personer.
För låginkomstfamiljer är förändringarna särskilt konkreta. Regeringen planerar att avskaffa det omedelbara barntillägget på 25 euro per månad, vilket enligt Schneider skulle slå mot omkring 1,5 miljoner barn i 600 000 hushåll. Åldersgränsen för statligt underhållsförskott när en förälder inte betalar föreslås samtidigt sänkas från 18 till 16 år.
Var och en av dessa poster kan beskrivas som en teknisk justering eller en relativt liten besparing. För ett hushåll utan sparande ser verkligheten annorlunda ut. Tjugofem euro mindre för ett barn, ett lägre bostadsbidrag och högre avgifter för mediciner kan tillsammans avgöra om lönen eller ersättningen räcker hela månaden. Nedskärningspolitiken fungerar därför kumulativt: staten tar lite från flera håll och överför hela risken till hushållet.
Socialförsäkringarna är inte en välgörenhetsapparat vid sidan av ekonomin. De är en del av kostnaden för att reproducera arbetskraften när lönen inte räcker, någon blir sjuk, behöver vård, studerar, får barn eller förlorar sin försörjning. När dessa system försvagas behöver kostnaden ändå betalas. Skillnaden är att den flyttas från det gemensamma till den enskilda arbetarens eller familjens konto.
Den svart-röda koalitionen visar också socialdemokratins konkreta roll i den nuvarande åtstramningen. SPD sitter inte utanför och protesterar mot en högerregering, utan administrerar samma stat tillsammans med CDU/CSU. Finanspolitisk disciplin och krav på besparingar omvandlas därmed till nedskärningar som framför allt träffar människor med små ekonomiska marginaler.
Schneider, som tidigare ledde välfärdsorganisationen Paritätischer Gesamtverband, har beskrivit angreppen på välfärdsstaten som hårdare än under Agenda 2010 och pekat på omfördelning från stora förmögenheter som ett alternativ till nedskärningar. Det sätter fingret på fördelningsfrågan: staten står inte inför ett abstrakt tvång att ta pengar från barnfamiljer, vårdbehövande och låginkomsttagare. Den gör politiska val om vilken klass som ska bära kostnaden.
När åtta miljoner människor kan påverkas är detta därför inte en serie isolerade reformer. Det är en omfördelning av ekonomisk risk nedåt. Arbetarklassen får mindre trygghet när inkomsten sviktar, medan besparingarna presenteras som nödvändiga
