POLITISK KOMMENTAR De första svenska fångarna har transporterats till Tartu-fängelset i Estland inom ramen för regeringens avtal om utländska anstaltsplatser. Avtalet innebär att Sverige får hyra 400 platser för upp till 600 intagna och är en direkt följd av regeringens kriminalpolitiska linje där fler människor ska sitta i fängelse och dessutom under längre tid.
När de svenska fängelserna därefter inte räcker till exporteras problemet.
Det sammanfattar mycket av den svenska kriminalpolitikens misslyckande.
Man behandlar följden – inte orsaken
I åratal har de etablerade partierna svarat på kriminaliteten med samma recept: längre straff, fler häkten, fler fängelser och allt hårdare repression.
Det betyder inte att människor som begår mord, rån eller organiserar narkotikahandel saknar personligt ansvar. Brott har verkliga offer, och arbetarklassen drabbas ofta hårdast av våldet. Den som bor i ett utsatt bostadsområde har minst möjlighet att köpa sig bort från kriminaliteten och otryggheten.
Men människan föds inte som gängkriminell.
Barn föds inte med ett naturligt behov av att sälja narkotika, bära skjutvapen eller riskera livet för ett kriminellt nätverk. De formas av familjen, skolan, bostadsområdet, arbetsmarknaden och de sociala relationer som samhället erbjuder dem.
I ett samhälle där unga växer upp med segregation, trångboddhet, skolmisslyckanden, arbetslöshet och en ständig demonstration av att pengar är måttet på framgång skapas också en materiell grund för kriminalitet.
När den lagliga vägen till trygghet, status och en framtid framstår som stängd kan den kriminella ekonomin erbjuda en annan.
Detta är inte ett försvar för kriminalitet.
Det är en materialistisk förklaring till varför moralpredikningar och hårdare straff aldrig ensamma kan lösa problemet.
Det finns inga ”andras barn”
Här finns också en djupare fråga om vilket ansvar samhället tar för sina barn.
Det finns ett gammalt uttryck från den sovjetiska traditionen: det finns inga andras barn.
Det uttrycker en samhällssyn som står i skarp kontrast till dagens individualism. Ett barn tillhör naturligtvis sin familj, men dess utveckling är samtidigt hela samhällets ansvar. Varje barn som växer upp utan trygghet, utbildning, framtidstro och tillgång till samhällets gemenskap är inte någon annans problem.
Det är vårt gemensamma problem.
Ett socialistiskt samhälle kan inte betrakta barn som främmande individer som bara blir statens angelägenhet när de har begått ett brott. Samhällets ansvar börjar långt tidigare – i förskolan, skolan, bostaden, fritiden, vården och möjligheten att se en framtid.
Det är därför särskilt motsägelsefullt att den svenska staten gjort barnkonventionen till svensk lag samtidigt som kriminalpolitiken rör sig mot att behandla allt yngre människor genom fängelsesystemet.
Barnkonventionens artikel 37 slår fast att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. FN barnrättskommitté har dessutom uttryckligen uppmanat Sverige att begränsa användningen av frihetsberövande av barn och i första hand använda andra åtgärder.
Samtidigt har Sverige från den 1 juli 2026 infört ett system där barn som begår allvarliga brott kan dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. Kriminalvården ska nu ha särskilda barn- och ungdomsavdelningar i svenska fängelser.
Regeringen har dessutom föreslagit att straffbarhetsåldern tillfälligt sänks till 14 år för allvarliga brott och att ungdomsreduktionen minskas kraftigt.
Samhället säger alltså å ena sidan att barnet har särskilda rättigheter, och å andra sidan flyttar det allt yngre barn längre in i den repressiva apparaten.
Makarenko och en annan människosyn
Anton Makarenkos arbete med hemlösa och kriminellt belastade ungdomar efter revolutionen i Sovjetunionen är ett historiskt exempel på en helt annan utgångspunkt.
Han behandlade inte ungdomarna som biologiskt förstörda människor som skulle förvaras så långt från samhället som möjligt.
Genom utbildning, kollektivt ansvar, arbete och deltagande i en gemenskap försökte man förändra de sociala förhållanden som ungdomarna levde i och ge dem en verklig plats i samhället.
Människan betraktas som formbar och möjlig att återvinna för samhället, inte som avfall.
Ett barn som begår brott är fortfarande ett barn.
Det kan behöva skiljas från samhället under en period om det utgör en konkret fara för andra. Men själva målet måste vara att vinna tillbaka människan, inte att göra straffet till hennes nya identitet.
Fängelset blir en tjänst på en marknad
Dagens borgerliga kriminalpolitik rör sig i motsatt riktning.
Den frågar inte främst hur en människa ska kunna återvända till samhället, utan hur länge hon ska spärras in och var förvaringen blir mest praktisk.
När svenska fängelser blir fulla köper staten kapacitet utomlands.
Avtalet med Estland är därför mer än en logistisk lösning. Fängelsekapacitet förvandlas till en tjänst som kan köpas över nationsgränserna. Den intagne blir en administrativ enhet som flyttas tillsammans med finansieringen.
Estniska kriminalvårdsanställda ska utföra det dagliga arbetet med svenska fångar medan den svenska staten köper tillgång till redan existerande infrastruktur.
Kriminalpolitiken får därmed samma form som allt fler andra delar av det kapitalistiska samhället: ett behov uppstår och lösningen blir att köpa en tjänst på en marknad.
Staten har pengar – när den vill
Samtidigt satsar Sverige historiska summor på militär upprustning.
Det går inte att säga att Estlandsavtalet genomförs för att direkt frigöra pengar till militären. Men kontrasten i de politiska prioriteringarna är tydlig.
När det gäller vapen, militär infrastruktur och NATO-åtaganden kan staten mobilisera enorma resurser.
När det gäller skolan, socialtjänsten, ungdomsverksamheten, bostäderna och andra institutioner som skulle kunna hindra att barn över huvud taget rekryteras till kriminaliteten talas det i stället om budgetdisciplin, effektiviseringar och individuellt ansvar.
Staten är alltså inte maktlös.
Frågan är vilka klassintressen och vilka behov som får resurser.
Det är samma system som först producerar social utslagning och därefter bygger en växande repressiv apparat för att administrera resultatet.
Fängelset kan inte ersätta samhället
Fängelse kan vara nödvändigt för människor som utgör ett konkret hot mot andra.
Ett socialistiskt synsätt innebär inte att mord, våld eller organiserad kriminalitet romantiseras eller lämnas utan konsekvenser.
Men ett samhälle som bara bygger fler celler utan att minska rekryteringen till kriminaliteten springer efter sina egna symptom.
Varje ny generation som lämnas utan fungerande skola, arbete, bostad och framtidsutsikter skapar förutsättningarna för nästa generation fångar.
Och när kriminaliteten därefter tränger längre ned i åldrarna använder den borgerliga staten detta som argument för att även repressionen måste tränga längre ned i åldrarna.
Det är en spiral.
Först misslyckas samhället med barnet.
Sedan straffas barnet för att ha formats av detta samhälle.
Därefter används barnets brott som argument för ännu hårdare lagar.
Kriminaliteten är en klassfråga
Kriminaliteten är därför ytterst en klassfråga.
Det kapitalistiska samhället bygger på konkurrens, privat rikedom och föreställningen att individens värde mäts genom vad hon äger. Samtidigt förvägras stora delar av arbetarklassens ungdomar de materiella möjligheterna att nå den trygghet och status som samhället lär dem att eftersträva.
Den kriminella ekonomin uppstår inte utanför kapitalismen. Den reproducerar många av samma ideal i brutalare och olaglig form: pengar, makt, konkurrens och den starkares rätt.
Därför kan kriminalitetens materiella grund inte avskaffas genom straffskalor.
Ett socialistiskt samhälle skulle angripa både brottet och de förhållanden som producerar det – genom arbete, utbildning, bostäder, social trygghet, behandling, kollektiv gemenskap och verklig rehabilitering.
Och framför allt skulle det utgå från en enkel princip:
Det finns inga andras barn.
Barnet som växer upp i Danderyd och barnet som växer upp i ett fattigt miljonprogramsområde är båda samhällets ansvar.
Barnet som lyckas i skolan och barnet som vid fjorton års ålder rekryteras av ett kriminellt nätverk är båda våra barn.
Skillnaden är att samhället har gett dem olika materiella förutsättningar.
Den borgerliga politiken gör tvärtom. Den individualiserar först samhällets misslyckanden, straffar sedan människorna som formats av dem och exporterar till sist de vuxna fångarna när cellerna tar slut.
Det är inte en lösning på kriminaliteten.
Det är ett system som administrerar sina egna misslyckanden och gör den till vara.
Josef Brant
