UTRIKES Fem år efter talibanernas återkomst till makten har kvinnor och flickor i Afghanistan steg för steg stängts ute från utbildning, arbete och stora delar av det offentliga livet. UNESCO uppskattar att omkring 2,4 miljoner flickor har utestängts från utbildning på högstadie- och gymnasienivå sedan 2021. Afghanistan är i dag det enda landet där flickor och kvinnor formellt förbjuds från både sekundär och högre utbildning.
Talibanmyndigheterna har enligt UN Women utfärdat över hundra dekret som begränsar kvinnors rättigheter och vardagsliv. Mer än hälften av de tillfrågade kvinnorna uppgav att de endast lämnar hemmet en eller två gånger i månaden, och endast omkring sju procent av kvinnorna uppges vara i arbete jämfört med 84 procent av männen. Talibanerna avvisar kritiken och hävdar att kvinnors rättigheter tillgodoses enligt deras tolkning av islamisk lag och afghansk kultur.
Detta är inte bara en fråga om individuell diskriminering. När hälften av befolkningen hindras från att utbilda sig och arbeta förändras hela samhällets materiella reproduktion. Afghanistan förlorar lärare, vårdpersonal, tjänstemän och andra kvalificerade arbetare samtidigt som kvinnorna görs allt mer ekonomiskt beroende av männen i sina familjer.
Konsekvenserna syns redan inom utbildningen. UNESCO varnar för en växande brist på kvalificerade kvinnliga lärare, vilket också slår mot pojkarnas undervisning. Ett förbud som riktas mot kvinnor försvagar därmed den samhälleliga infrastrukturen för alla.
Samtidigt sammanfaller repressionen med en djup ekonomisk och humanitär kris. Nästan tre fjärdedelar av de kvinnorledda organisationer som UN Women undersökt fick minskad finansiering under 2025, och över hälften riskerar att lägga ned eller stoppa delar av verksamheten inom ett år. FN:s humanitära insats i Afghanistan är dessutom kraftigt underfinansierad.
Det är nödvändigt att hålla två historiska förhållanden i huvudet samtidigt. USA:s och NATO:s tjugoåriga ockupation skapade inte någon hållbar demokratisk eller social ordning i Afghanistan. Kriget dödade civila, skapade korruption och knöt samhällsinstitutioner till en utländsk militär närvaro som till slut kollapsade. Men misslyckandet för den imperialistiska ockupationen gör inte talibanernas samhällsmodell progressiv.
Att motsätta sig USA:s krigspolitik innebär därför inte att acceptera en teokratisk ordning som stänger kvinnor ute från samhällsproduktionen. Talibanernas politik befriar inte Afghanistan från förtryck, utan befäster ett patriarkalt system där kvinnors arbete, rörelse och utbildning underställs familje- och religionshierarkier.
Afghanistans arbetande människor behöver varken en återkomst för västlig ockupation eller fortsatt social reaktion under talibanerna. Ett verkligt självständigt Afghanistan förutsätter att kvinnor kan utbilda sig, arbeta och organisera sig på samma villkor som män och delta fullt ut i uppbyggnaden av samhället. Ingen nation kan frigöra sig genom att samtidigt fjättra halva sin befolkning.
