INRIKES Nyheterna översvämmas just nu av svärdsdådet i Fagersta där en ungdom gick in på en gymnasieskola och högg ihjäl en flicka och skadade två andra personer allvarligt. Det är en tragisk och fruktansvärd händelse, och självklart tänker vi med medkänsla på dem som drabbat så ofattbart hårt.
Ännu får allmänheten inte veta någonting om de bakomliggande orsakerna.Det är förstås inte så svårt att spekulera. Den unge mannen var en tidigare elev på skolan, han led av psykisk ohälsa, hade vårdats och hade dessutom misshandlat en annan elev tidigare – och som vanligt fungerade inte de sociala insatserna. När hjälp och vård monteras ner, när skolan saknar personal, klasserna är för stora och mobbning kan segla under radarn, så blir det lättare att någon helt tappar fotfästet i verkligheten. Allt det här har sagts tusentals gånger, och naturligtvis händer inget avgörande. Vården fortsätter sin demontering, skolans personal blir alltmer stressad och den som har problem och saknar privata medel får fortsätta ha problem medan hen mals runt i myndighetskvarnen.
En annan aspekt är hur en sådan här händelse hanteras i media. Den noggranna rapporteringen, detaljerna som luskas fram, det dramatiska förloppet och den stora uppmärksamheten pumpas ut i en aldrig sinande ström – det är som gjort för att den som inte klarar att hantera sin ångest och depression ska få destruktiva impulser. Media skakar av sig sitt ansvar för dessa impulser: det som gäller är fler tittare, fler klick, större fasa och förskräckelse, fler sålda lösnummer.
Myndigheterna deltar i den osmakliga cirkusen. Kommunerna runt omkring deklarerar beredskap, region Västmanland går upp i stabsläge – vad det betyder i sammanhanget är oklart, annat än att ta hand om mängder av chockade medborgare som blir allt mer skrämda och alltmer chockade ju mer både politiker, myndigheter och media grottar ner sig i vad som skett. När människor gråter av sorg på öppen gata utan att de kände de drabbade, när de måste få hjälp att hantera sin skräck – då har något gått fel. Att säga detta är inte att förringa den skrämsel och ångest som skapats av svärdsattacken, men det är att påpeka att det offentliga samhället arbetar upp en stämning som för en stund förenar alla i kris och förfäran.
En sådan känsla av gemenskap kan vara något att luta sig mot – men det borde mana till eftertanke att den ofelbart manas fram efter individuella knivdåd och skjutningar. Dådet är begånget och människorna samlas runt resultatet. När andra vansinnesdåd pågår för fullt, som exempelvis vårdköer där folk dör i väntan på behandling eller när gamla människor far illa på underbemannade vårdhem, då är rubrikerna små och stabsläget uteblir. När hela folket görs till måltavla i krig genom värdlandsavtal och NATO-medlemskap så förs en tämligen lågmäld politisk debatt, och ingen leds till en hjälpcentral för att hantera sin oro. När skräckslagna ungdomar utvisas till ”hemländer” där de riskerar förförljelse och fängelse får de klara sig bäst de kan.
Politikerna från vänster till höger ställer nu in sina valtal på helt andra orter. De ska ägna händelsen sin fulla uppmärksamhet, heter det. Ja, då väntar vi med spänning på en resursförstärkt skola, framtidshopp för ungdomar i utsatta områden, avskaffade vårdköer för den med psykisk ohälsa och en human migrationspolitik. Vi väntar också på att media får bevista presskonferenser på detta tema inför valet.
Och eftersom vi antagligen väntar förgäves måste vi börja tänka utanför det vi matas med – vi måste våga ta steget att bygga ett människovärdigt, socialistiskt samhälle. Det betyder inte att det aldrig mer kommer att ske förfärande dåd, men det betyder att vi gör vårt möjligaste för att förhindra dem. Vi måste sätta ett stopp för vinster och privatisering i vård och skola, pengar som slösas på upprustning istället för på utbyggnad av välfärden. Vi måste skapa ett samhälle där det finns arbete för alla och människor kan göra allt det som verkligen behöver göras, och där vi hittar gemenskap i vardagen istället för i tragedin!
Marina Weilguni
