POLITISK KOMMENTAR Samtliga åtta svenska partiledare svarade ja när de i Expressen och Dagens Industris partiledardebatt fick frågan om man ska vara beredd att dö för Sverige. Liberalernas Simona Mohamsson utvecklade svaret med att det inte bara handlar om territoriet utan om svenska ”värderingar” – bland annat jämställdhet, skola, pappamånader och kulturkanon.
Formuleringen avslöjar hur snabbt den borgerliga politiken har förflyttats. För bara några år sedan hade en partiledardebatt där samtliga riksdagspartier tävlade om sin beredskap att dö för nationen framstått som extraordinär. Nu presenteras den närmast som självklar.
Men frågan är fel ställd från början.
Vilket Sverige ska arbetaren dö för?
Är det Sverige där vårdpersonal går på knäna, där skolor skär ned, där hyror och matpriser pressar familjer och där pensionsåldern höjs därför att arbetarna sägs behöva arbeta längre? Är det Sverige där miljardärer, banker och storföretag kontrollerar en växande del av samhällets rikedomar och där offentliga resurser samtidigt styrs om till en historisk militär upprustning?
När staten talar om “Sverige” suddas klassgränserna ut. Wallenberg och undersköterskan görs till samma politiska subjekt. Direktören och lagerarbetaren sägs ha samma intressen. Den som äger fabrikerna och den som säljer sin arbetskraft för att överleva ska plötsligt stå skuldra vid skuldra när staten kräver uppoffringar.
Men de möter inte kriget på samma sätt.
Det är inte de stora kapitalägarna som i första hand skickas till fronten. Det är arbetare och deras barn. Det är inte vapenindustrins ägare som betalar för upprustningen genom sämre välfärd. De får i stället beställningarna, kontrakten och vinsterna. Kostnaden socialiseras medan krigsindustrins inkomster privatiseras.
Mohamssons tal om att dö för pappamånader, skola och jämställdhet gör motsättningen ännu tydligare. Dessa rättigheter har inte skänkts till arbetarklassen av staten som uttryck för någon evig svensk nationalkaraktär. De har till stor del vuxit fram genom generationer av social och facklig kamp.
Arbetare har organiserat sig för kortare arbetsdag, rösträtt, semester, pensioner, offentlig sjukvård, utbildning och jämställdhet. Den borgerliga staten motsatte sig ofta reformerna innan den tvingades acceptera dem. Nu används samma historiska erövringar för att skapa lojalitet till den Bourgeois staten och dess militära politik.
Detta är nationalismens klassfunktion. Arbetaren uppmanas att glömma motsättningen till den egna härskande klassen och i stället identifiera sig med den nationella staten mot arbetare i andra länder.
Det betyder inte att människor saknar rätt att försvara sina hem, familjer och samhällen mot ett verkligt militärt angrepp. Men detta är något helt annat än att ge kapitalet, och den borgerliga staten en blankocheck och förklara sig redo att dö för dess allianser, strategiska intressen och stormaktspolitik.
Sverige är nu medlem i NATO och allt djupare integrerat i USA-ledd militär planering. Hamnar, flygfält, vägar och andra delar av svensk infrastruktur anpassas efter alliansens behov. Samtidigt växer försvarsbudgeten kraftigt. När partiledarna frågas om människor ska vara beredda att dö sker frågan alltså inte i ett politiskt vakuum, utan mitt under denna militarisering.
Att alla åtta svarar ja visar också hur smalt det parlamentariska alternativet blivit i krigsfrågan. Partierna kan gräla om skatter, bidrag och kulturpolitik, men när statens grundläggande militära inriktning ställs på sin spets uppträder en bred nationell enighet.
Arbetarklassens hållning måste vara en annan. Den måste fråga vilken klass som tjänar på kriget, vem som fattar besluten och vem som förväntas betala priset.
Arbetare i Sverige har mer gemensamt med arbetare i Finland, Ryssland, Ukraina, Tyskland, Indien, Sydafrika och USA än med de kapitalägare som styr investeringar, vapenproduktion och utrikespolitik i deras respektive länder.
Den verkliga frågan är därför inte om arbetaren är beredd att dö för Sverige.
Den är varför arbetarklassen ska dö för en ordning den inte kontrollerar – en ordning som exploaterar den i fredstid och kräver dess barn när kriget kommer.
När staten ber arbetaren att rikta sin vrede mot arbetare på andra sidan en nationsgräns måste svaret vara det motsatta: vänd kampen mot dem som faktiskt exploaterar dig, mot dem som skär ned på skolan och vården, mot dem som tjänar på upprustningen och mot dem som är beredda att skicka våra barn till krig för att försvara sina egna intressen.
Arbetarklassens fiende är inte arbetaren i ett annat land. Den finns i det system som gör arbetare till konkurrenter i fred och kanonmat i krig.
Ingen arbetare ska behöva dö för kapitalets vinster.
Arbetarklassen måste i stället organisera sig för sina egna intressen – mot exploateringen, mot militarismen och mot det system som föder båda.
Josef Brant
