UTRIKES FACKLIGT Republikanska senatorer i USA har inlett en granskning av International Association of Machinists and Aerospace Workers, IAM, efter att en lokal fackföreningslokal i Kalifornien använts för ett offentligt solidaritetsmöte om Kuba, rapporterar Dialectic. Ordföranden för senatens arbetsmarknadsutskott, Bill Cassidy, har krävt omfattande uppgifter om fackets kontakter med kubanska företrädare, ekonomiska transaktioner och eventuell användning av medlemsavgifter i samband med verksamheten.
Bakgrunden är ett möte i Wilmington i maj där fackligt aktiva och solidaritetsorganisationer diskuterade USA långvariga ekonomiska blockad mot Kuba. En kubansk diplomat deltog digitalt, vilket Cassidy använt som grund för att ifrågasätta fackets relationer till den kubanska staten. Senatorn har också anklagat IAM för att använda medlemmarnas pengar till politisk verksamhet som han beskriver som ”antiamerikansk”, medan kritiker menar att granskningen riktar sig mot laglig politisk aktivitet och internationell facklig solidaritet.
Detta är inte första gången antikommunismen används mot den amerikanska arbetarrörelsen. Under McCarthyperioden användes anklagelser om kommunistiska sympatier för att rensa ut militanta fackliga företrädare och splittra organisationer som ifrågasatte både kapitalets makt och USA utrikespolitik. Samma mekanism är användbar även i dag: om internationell solidaritet kan framställas som samröre med en främmande fiende kan fackligt arbete göras misstänkt utan att någon behöver diskutera sakfrågan.
Just Kuba är särskilt avslöjande. Den amerikanska blockaden har i mer än sex decennier begränsat landets handel och ekonomiska handlingsutrymme. Att amerikanska arbetare diskuterar konsekvenserna av den politiken och kräver dess avskaffande är därför en legitim del av arbetarrörelsens internationella verksamhet. Facklig solidaritet kan inte begränsas till nationsgränser när kapitalet självt organiserar produktion, handel och investeringar internationellt.
Granskningen visar samtidigt hur staten försöker dra en skiljelinje mellan så kallade godtagbara lönefrågor och politiska frågor. Fackföreningen förväntas förhandla om lön och arbetsvillkor, men inte ifrågasätta sanktioner, krig eller utrikespolitik. För arbetarklassen är den uppdelningen konstgjord. Krig, blockader och ekonomiska sanktioner påverkar priser, arbetstillfällen, migration och offentliga utgifter och är därför också klassfrågor.
Om fackföreningar accepterar att staten bestämmer vilka internationella frågor de får diskutera försvagas själva principen om en självständig arbetarrörelse. Kampen för fred, mot blockader och för solidaritet mellan arbetare i olika länder är inte ett sidospår från klasskampen, utan en del av den. Det är just denna självständighet som antikommunistiska kampanjer historiskt har försökt bryta.
