UTRIKES Den finländska regeringens nedskärningar i socialförsäkring och förändringar av skattesystemet har gjort nästan 100 000 fler människor låginkomsttagare jämfört med om de tidigare reglerna hade behållits. Det visar beräkningar från forskningsinstitutet Labore, som jämfört det nuvarande systemet med reglerna från 2023.
För de fem procent som har lägst inkomster har den disponibla inkomsten minskat med nästan 1 000 euro om året. Samtidigt har de fem procent som har högst inkomster fått mer än 2 000 euro högre disponibel inkomst, främst genom skattesänkningar. Antalet arbetande personer i låginkomsthushåll har ökat med omkring 28 000 och nästan 26 000 fler barn lever i hushåll under låginkomstgränsen.
Siffrorna gör det svårt att beskriva politiken som en neutral besparing. Staten har inte bara minskat utgifterna, utan förändrat fördelningen mellan samhällsklasser. De som redan har minst förlorar inkomster genom lägre arbetslöshetsersättning och bostadsstöd, medan grupper högre upp i inkomstfördelningen samtidigt gynnas av skatteförändringar. Det är därför mer korrekt att tala om omfördelning än om enkel budgetdisciplin.
Regeringens argument är att lägre bidrag ska öka drivkrafterna till arbete. Men Laborerapporten visar att nedskärningarna även drabbar människor som redan arbetar, framför allt låg- och deltidsavlönade vars löner inte täcker de grundläggande levnadskostnaderna. När stöden försvinner blir arbete i sig ett sämre skydd mot fattigdom, samtidigt som arbetslösheten inte automatiskt försvinner för att ersättningen sänks.
Här framträder klasspolitikens kärna. Arbetslöshet behandlas som ett individuellt incitamentsproblem, trots att mängden arbetstillfällen bestäms av ekonomins utveckling och företagens investeringsbeslut. Den arbetslöse kan pressas ekonomiskt, men kan inte själv skapa en ledig tjänst. Däremot ökar pressen på hela arbetsmarknaden när arbetslösa tvingas acceptera sämre löner och villkor för att undvika fattigdom.
Finlands utveckling visar därför hur socialförsäkringar också påverkar maktbalansen mellan arbete och kapital. Ett starkt skyddssystem ger arbetare större möjlighet att säga nej till dåliga villkor. När det försvagas ökar arbetsköparnas tillgång till billigare och mer desperat arbetskraft. Nedskärningarna är därför inte bara ett angrepp på arbetslösa och låginkomsttagare, utan en politik som kan pressa villkoren för en betydligt större del av arbetarklassen.
