TEORI OCH HISTORIA, VAL 2026 I mer än ett sekel har olika politiska strömningar hävdat att kapitalismen gradvis kan omvandlas i en progressiv riktning genom parlamentariska reformer, demokratiska institutioner och breda politiska allianser. I dag representeras detta perspektiv i olika former av socialdemokratiska partier, vänsterreformistiska partier och, på europeisk nivå, av Europeiska vänsterpartiet.
Den grundläggande utgångspunkten för dessa krafter är att försöka övertyga massorna om att de existerande politiska och ekonomiska institutionerna i staten och i EU kan omformas till förmån för de folkliga skikten och att detta kan göras utan att kapitalets makt i sig utmanas. I den europeiska kontexten tar detta ofta formen av förslag om ett ”socialt Europa”, en demokratisering av Europeiska unionen eller en progressiv utveckling av den europeiska integrationen.
Erfarenheterna från de senaste årtiondena visar emellertid begränsningarna i denna strategi. Europeiska unionen har inte utvecklats till ett redskap för sociala framsteg. Tvärtom har den fördjupat marknadsintegrationen, stärkt monopolkapitalets ställning och aktivt bidragit till de skärpta motsättningarna mellan de imperialistiska makterna. Detta är inte enbart resultatet av felaktiga politiska beslut, utan följer av Europeiska unionens klasskaraktär. EU är en mellanstatlig imperialistisk union, skapad för att tillgodose det europeiska kapitalets behov under förhållanden av skärpt internationell konkurrens.
Det svenska Vänsterpartiets politiska utveckling utgör ett typexempel på dessa bredare tendenser inom den samtida europeiska reformismen.
Vänsterpartiet är anslutet till Europeiska vänsterpartiet och delar dess grundläggande strategiska inriktning. Partiet framställer sig som en socialistisk kraft och riktar ofta kritik mot ojämlikhet, privatiseringar och marknadens avarter. Samtidigt visar partiets faktiska politik de oupplösliga motsättningar som är inneboende i reformismen.
Reformisterna absorberar och kanaliserar de det folkliga missnöjet samtidigt som de bevarar den politiska stabiliteten
Under årtionden har Vänsterpartiet fungerat som parlamentariskt stöd åt socialdemokratiska regeringar. Samtidigt har det varit just under socialdemokratiska regeringar som många av de viktigaste förändringarna av det svenska samhället i kapitalets intresse genomfördes.
Ett exempel är kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet. Genom att flytta ansvaret för skolan från staten till kommunerna bidrog reformen till ökade skillnader mellan olika delar av landet och skapade de förutsättningar som senare underlättade marknadsanpassning och privatisering. Huvudansvaret för denna utveckling vilar på socialdemokratin, men den illustrerar också de bredare konsekvenserna av en strategi som syftar till att förvalta den kapitalistiska omstruktureringen i stället för att konfrontera den.
Samma tendens kan iakttas inom arbetsmarknadspolitiken. Under den senaste socialdemokratiska regeringen genomfördes lagändringar som ytterligare försvagade anställningsskyddet och införde nya begränsningar av arbetarnas möjligheter att försvara sina intressen genom facklig kamp. Vänsterpartiet kritiserade dessa åtgärder retoriskt, men fortsatte samtidigt att ge parlamentariskt stöd åt den regering som genomförde dem.
Detta illustrerar ett viktigt kännetecken för reformismen. Reformistiska partier framställer sig ofta som motståndare till försämringar för arbetarklassen, men deras roll är aldrig att organisera en avgörande konfrontation med de politiska krafter som genomför dem. I stället absorberar och kanaliserar de det folkliga missnöjet samtidigt som de bevarar den politiska stabiliteten. Arbetarnas missnöje leds in i parlamentarisk opposition och symbolisk kritik, för att därefter återvända i form av fortsatt stöd till regeringar som för en politik i kapitalets intresse.
I denna mening fungerar sådana partier inte som redskap för klasskamp utan som mekanismer för att politiskt integrera arbetarklassen i förvaltningen av det kapitalistiska samhället. Deras kritik utmanar inte den kapitalistiska utvecklingens strategiska inriktning. Tvärtom bidrar den till att upprätthålla illusionen att arbetarklassens intressen kan tillgodoses inom ett system vars grundläggande prioriteringar fortfarande är lönsamhet, konkurrenskraft och kapitalackumulation.
Detta är inte ett unikt svenskt fenomen. Det är den oundvikliga konsekvensen av att acceptera den kapitalistiska utvecklingens ramar. När kapitalets fortsatta ackumulation accepteras som det ekonomiska livets grund blir den politiska debatten i huvudsak begränsad till frågan om hur de villkor under vilka denna kapitalackumulation sker, bäst ska förvaltas.
Valet mellan Washington och Bryssel är ett val mellan konkurrerande imperialistiska centra
Samma anpassning är tydlig i förhållande till Europeiska unionen.
Historiskt har stora delar av den svenska vänstern kritiserat EU som ett redskap för monopolkapitalet. I dag framställer Vänsterpartiet i allt högre grad Europeiska unionen som en progressiv motvikt till USA och som ett möjligt verktyg för social och demokratisk utveckling.
Detta återspeglar en bredare tendens inom Europeiska vänsterpartiet. I stället för att avslöja Europeiska unionens klasskaraktär och organisera kampen mot såväl överstatliga som nationella former av kapitalistisk makt har det dominerande perspektivet blivit att reformera och demokratisera EU.
Det grundläggande problemet är emellertid inte avsaknaden av demokratiska mekanismer eller progressiva politiska majoriteter. Problemet ligger i Europeiska unionens själva natur. EU skapades inte för att tjäna arbetarklassens intressen. Unionen skapades för att stärka det europeiska kapitalets ställning. Dess fördrag garanterar den fria rörligheten för kapital, varor och tjänster, medan dess institutioner är utformade för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten på den europeiska marknaden.
Av detta följer att valet mellan Washington och Bryssel inte kan förstås som ett val mellan imperialism och fred eller mellan reaktion och framsteg. Det är ett val mellan konkurrerande imperialistiska centra. Kommunisternas uppgift är inte att stärka det ena mot det andra, utan att bekämpa imperialismen som system.
Denna fråga har blivit allt viktigare mot bakgrund av den militära upptrappningen och den skärpta imperialistiska rivaliteten.
I Sverige har militärutgifterna ökat kraftigt under de senaste åren. Landets anslutning till NATO innebar ett historiskt strategiskt skifte, motiverat med hänvisningar till säkerhet och försvar. Den överväldigande majoriteten av riksdagspartierna anslöt sig till denna inriktning.
Även om Vänsterpartiet formellt motsatte sig ett svenskt medlemskap i NATO stannade kritiken inom den parlamentariska oppositionens ramar, i stället för att bli en del av en bredare kamp mot samhällets militarisering, utbyggnaden av militära allianser och Sveriges växande integration i större imperialistiska strukturer.
Vänsterpartiet och militarismen
Reformismens begränsningar framträder ännu tydligare när det gäller militära interventioner.
År 2011 röstade Sveriges riksdag för att skicka JAS Gripen-plan för att delta i den NATO-ledda interventionen i Libyen. Vänsterpartiet röstade för. Beslutet motiverades med hänvisningar till humanitära skäl, skydd av civilbefolkningen och mandatet från FN säkerhetsråd.
Resultatet är väl känt. Interventionen bidrog till att slå sönder den libyska staten, förlänga instabiliteten och orsaka ett enormt mänskligt lidande.
Under de senaste åren har Sverige genomfört den mest omfattande militära upprustningen på flera decennier. Militärutgifterna har ökat kraftigt och landets integration i NATO:s strukturer har gått snabbt. Parallellt har Vänsterpartiet snabbt anpassat sin politik till den svenska borgarklassens strategiska behov.
Utvecklingen av partiets hållning till Ukraina är särskilt talande. Inledningsvis motsatte sig Vänsterpartiet vapenexport till Ukraina. Inom några dagar ändrade partiledningen sin ståndpunkt och öppnade för vapenleveranser med hänvisning till att krigets exceptionella omständigheter krävde exceptionella åtgärder. Sedan dess har stödet till militärt bistånd till Ukraina blivit en integrerad del av partiets utrikespolitiska linje.
Betydelsen av denna utveckling sträcker sig långt bortom själva Ukrainafrågan. Den visar hur reformistiska partier gång på gång anpassar sig till den egna borgarklassens strategiska prioriteringar och till de imperialistiska allianser som denna borgarklass ingår i. Militär upprustning accepteras i säkerhetens namn, vapenleveranser i demokratins namn och en allt djupare integration i imperialistiska strukturer i den internationella solidaritetens namn.
På detta sätt bidrar reformistiska partier till att skapa folkligt samtycke för en politik som stärker militariseringen och fördjupar inblandningen i de imperialistiska motsättningarna, samtidigt som denna politik framställs som förenlig med fred, demokrati och internationell solidaritet.
Det svenska exemplet illustrerar därmed en bredare tendens som kan iakttas över hela Europa. Reformistiska partier kan skilja sig från öppet borgerliga partier i sin retorik och i sitt stöd för vissa sociala reformer, men de förblir bundna till den kapitalistiska utvecklingens strategiska ramar. Som en följd av detta anpassar de sig gång på gång till konkurrenskraftens, lönsamhetens, de militära alliansernas och den imperialistiska integrationens krav. Resultatet blir inte en gradvis övergång bort från kapitalismen, utan ett deltagande i dess förvaltning.
För kommunister kan svaret därför inte vara att bygga effektivare allianser för att administrera kapitalismen, vare sig på nationell nivå eller genom institutioner som Europeiska unionen. Inte heller kan lösningen vara att stödja ett imperialistiskt maktcentrum mot ett annat.
Det enda strategiska alternativet för människor som vill bryta med kapitalismen är att ena sinaröster i kampen för arbetarklassens makt och ett samhälleligt ägande av produktionsmedlen. Ett första steg är naturligtvis att dra tillbaka sitt stöd för kapitalets förvaltare och i stället lägga sin röst på SKP – Kommunisterna.
Aris Patris
