UTRIKES Omkring 3,7 miljoner barn i Afghanistan lider av akut undernäring och cirka en miljon av dem befinner sig i ett livshotande tillstånd, enligt UNICEF. Situationen har försämrats kraftigt under året och sjukhus i delar av landet tvingas behandla tre eller fyra svårt undernärda barn för varje tillgänglig vårdplats.
De allra yngsta drabbas hårdast. Barn under två år står för 83 procent av fallen av svår akut undernäring och nästan fyra av tio barn som läggs in med allvarliga komplikationer är yngre än sex månader. Bara under juli ökade antalet svårt undernärda barn med medicinska komplikationer från omkring 6 000 året innan till över 8 000.
Bakom siffrorna finns familjer vars ekonomiska marginaler redan är uttömda. UNICEF beskriver hur maten först blir mindre varierad, därefter minskar portionerna och till slut försvinner hela måltider. För små barn kan kosten bestå av bröd med te eller utspädd yoghurt, trots att kroppen under de första levnadsåren behöver betydligt mer näring för att utvecklas och stå emot infektioner.
Krisen förstärks samtidigt av att själva hjälpsystemet monteras ned när behovet är som störst. Mer än hundra behandlingsplatser för svårt undernärda barn har stängt sedan förra året på grund av brist på pengar, medan hundratals andra verksamheter fått minskad finansiering. UNICEF behöver omkring 180 miljoner dollar för sitt nutritionsarbete under året men har hittills bara fått in drygt en femtedel.
Men barnens hunger kan inte förstås som enbart en humanitär olycka. Afghanistan har under mer än fyra årtionden varit slagfält för stormakters intressen. Krig, interventioner, ockupation, sanktioner, flykt och förstörd infrastruktur har slagit sönder landets produktiva grund och gjort stora delar av befolkningen beroende av osäkra inkomster och internationellt bistånd. USA och NATO tjugoåriga krig lämnade efter sig ett samhälle där enorma militära resurser hade förbrukats, men där vård, jordbruk, industri och social trygghet fortfarande var extremt svaga.
Det betyder inte att dagens katastrof enbart kan läggas på utländska makter. Afghanistan är också ett klassamhälle. Landet har privat kapital, handelsmän, företagare, jordägare och en växande gruvsektor, samtidigt som Talibanernas statsapparat aktivt söker investeringar från både inhemska och utländska företag. Gruvor och naturresurser upplåts genom långa kontrakt till privata bolag, medan den ekonomiska politiken i allt större utsträckning byggs kring privat företagsamhet, investeringar och kapitalackumulation. Samtidigt svälter barn.
Detta är den avgörande motsättningen. Afghanistan saknar inte all ekonomisk aktivitet och landet saknar inte resurser. Världsbanken uppskattar att ekonomin växer, men konstaterar samtidigt att tillväxten inte leder till bättre levnadsstandard och att inkomsten per person har fallit kraftigt. Precis som i andra kapitalistiska samhällen är frågan därför inte bara hur mycket som produceras, utan vem som kontrollerar produktionen och vem som får del av resultatet.
Talibanernas hållning till folkets materiella behov har dessutom varit talande. När regeringschefen Mohammad Hasan Akhund 2021 konfronterades med den växande hungerkrisen avvisade han statens ansvar och förklarade i praktiken att Gud skulle försörja folket. Men samma stat lämnar inte gruvkontrakt, investeringar och företagens villkor åt Gud. Där agerar den mycket konkret, förhandlar med kapital och organiserar tillgången till landets resurser.
Detta visar klasspolitiken i sin renaste form. När kapitalet behöver kontrakt, lagar och säkerhet finns staten. När hungrande familjer behöver mat får de höra om välgörenhet, bistånd eller gudomlig försyn.
Det finns därför ingen motsättning mellan att fördöma imperialismens historiska ansvar och att rikta kritiken mot dagens afghanska härskande klass. Tvärtom hör de samman. Imperialismen har under årtionden slagit sönder landets utveckling och gjort Afghanistan beroende och underutvecklat, medan den inhemska härskande klassen i dag förvaltar ett kapitalistiskt samhälle där resurserna fortfarande inte organiseras efter de arbetande massornas behov.
Barnen dör inte för att det är tekniskt omöjligt att ge dem mat. De dör därför att ett samhällssystem kan acceptera att mat, mark, handel och naturresurser fördelas genom ägande och marknad samtidigt som människor utan betalningsförmåga lämnas hungriga.
Solidariteten med Afghanistan måste därför rikta sig både mot imperialismens arv och mot de klassförhållanden som gör hungern permanent. Mat, vård och återuppbyggnad behövs omedelbart, men den långsiktiga lösningen ligger i att landets jord, naturresurser och produktion ställs under de arbetande massornas kontroll och används för deras behov, inte för jordägares, handelskapitals, gruvbolags eller utländska investerares vinster.§
