PARTIET, VAL 2026 Det är nu ungefär en vecka kvar till valdagen den 13 september, och Riktpunkt intervjuar kommunisternas partiordförande Andreas Sörensen där vi hittar honom i full färd med att sortera upp flygblad och valsedlar inför de intensiva sista dagarna. Vi har förvarnat om lite ovanliga frågor, och Andreas har förhoppningsvis förberett sig!
Riktpunkt: Med tanke på hur mycket arbete det är att bygga upp ett kommunistiskt parti från en pytteliten organisation till en verklig samhällskraft (och inte bara att bedriva en valkampanj) har du någonsin ångrat att du lät dig väljas till partiordförande – och har du någonnsin ångrat att du engagerat dig politiskt överhuvudtaget när det har varit jobbigt och motigt? Vad har hindrat dig från att kasta in handduken och gräva ner dig i nån lämplig hobby?
Andreas: Det finns såklart saker jag ångrat i mitt liv men något jag aldrig ångrat är att jag engagerade mig politiskt eller lät mig väljas till partiordförande. Att vara politiskt engagerad i det kommunistiska partiet har inte bara gett mig ett sammanhang och ett mål som jag delar med andra kamrater, utan det har också format sättet som jag ser världen, mig själv och mitt sammanhang på. Det har gjort mig till en bättre människa.
Det är också klart att man hade önskat att vårt parti varit större, att vi kunde njuta av ännu större framgångar än vi har och att världshistorien hade tagit en annan vändning, men det är samtidigt så att de motgångar vi möter idag i Sverige är tämligen milda jämfört med de motgångar och det motstånd som kommunister möter på andra ställen. Dessutom är mitt intryck att fler och fler är villiga att lyssna på vad vi har att säga och faktiskt är intresserade – det är fler och fler som tröttnar på systempartiernas politik.
Sen tycker jag inte att det är riktigt att jämföra det politiska arbete vi alla utför med en hobby – jag har fritidsintressen som jag engagerar mig i men mitt partiarbete är just arbete, inte något fritidsintresse som jag plockar upp och lägger ifrån mig när det faller mig in. Mitt partiarbete är en plikt. På samma sätt ser jag också min position som partiordförande – jag har gått in i det kommunistiska partiet och ställt mig till dess förfogande och jag åtar mig de uppdrag som mina kamrater bedömer att jag är mest lämpad för. Vårt parti är ett kollektiv och jag följer det som kollektivet beslutar om, samtidigt som jag naturligtvis är hedrad över deras förtroende och känner en stolthet över min position.
Riktpunkt: Varje kampanj är såklart unik, och varje val har sina speciella förtecken – vad har du mest fäst dig vid i det här valet? Är det något som varit särskilt uppmuntrande och ingett dig hopp inför framtiden? Och är det något som fått dig att reagera särskilt starkt som kommunist?
Andreas: Det som imponerat på mig mest i detta val är den effektivitet vi har lyckats uppnå genom att använda de erfarenheter som vi gjort i tidigare val. Den här gången kommer vi att nå ut till en överväldigande majoritet av alla vallokaler i hela landet. Effektiviteten är också ett resultat av mina partikamraters arbete och slit, och det imponerar dagligen på mig.
Tittar jag utanför partiet är det alla positiva samtal och kontakter vi har kunnat knyta. Folk stannar och lyssnar när vi har våra torgmöten, de är intresserade och positiva när de hör vad vi har att säga och antalet positiva reaktioner som vi får överväger med råge de negativa. Det ger mig hopp om framtiden, att vi kommer att kunna fortsätta växa och spela en allt större roll i det arbetande folkets liv.
Riktpunkt: Alla valarbetare har som vanligt mött båda förvirrade, negativa personer och andra som är glada att se att SKP finns. De negativa säger alltid ett antal repliker som upprepar sig och tröttar ut även den mest trägna kampanjare, och nu tänkte jag att du skulle få ge korta, kärnfulla svar på deras frågor! Vad säger du när nån säger:
- Vill ni ha det som i Sovjet?
- Ska ni skicka alla som protesterar till nån sorts Gulag?
- Ska man inte ens få ha en egen jordplätt i erat Sverige, eller ens få öppna ett café?
Andreas: Av de negativa kommentarerna så är det flera som ständigt återkommer, som man måste bemöta, och det kräver tålamod av våra partirepresentanter.
Om vi vill ha det som i Sovjet? På ett sätt ja, på ett annat nej. Sovjetunionen erbjuder ett av de tydligaste exemplen på en fungerande och effektiv planekonomi, som vida överträffade den kapitalistiska marknadsekonomin när den fungerade som bäst, framför allt från och med slutet på 20-talet till början på 50-talet. En sådan ekonomi vill vi ju också ha – men med en viktig brasklapp: det som de sovjetiska planerarna och arbetarna åstadkom på den tiden gjorde man utan datorer och modern teknologi – vi vill ställa all modern teknologi i den planerade ekonomins tjänst och tanken svindlar på vilken effektivitet som man skulle kunna åstadkomma idag. Det här tycker jag är en väldigt viktig poäng att göra och vi ska inte vara rädda för att lyfta de positiva aspekterna av det sovjetiska försöket samtidigt som vi kritiskt analyserar varför det i slutändan inte lyckades.
Beträffande Gulag så är det få historiska företeelser som är omgivna av så många myter. Enligt de galnaste anti-kommunisterna gick tiotals miljoner oliktänkande under i dessa läger, medan modern forskning, bedriven vid prestigefyllda amerikanska universitet, visat att majoriteten av de som passerade genom lägren satt där en kortare period, på några år, för att sedan återvända till samhället. Den största gruppen i dessa läger var dessutom vanliga förbrytare, inte oliktänkande. Detta vill man inte gärna erkänna, eftersom det går stick i stäv med det förhärskande narrativet.
För mig personligen och för partiet är frågan om jordplättar eller caféer av central betydelse. Kapitalismen i Sverige har redan avskaffat rätten till jordplättar genom den enorma koncentration av jordbruket som skett och frågan om en jordreform i en svensk kontext är inte aktuell. Här handlar det om att på ett klimatmässigt korrekt sätt utveckla storjordbruken och ställa dem i folkets tjänst. På samma sätt har den kapitalistiska utvecklingen tvingat bort fler och fler småcaféer till förmån för de stora kedjorna. Koncentrationen under kapitalismen är obönhörlig och hänger som ett ständigt hot över småborgerligheten, vilket objektivt gör dem till arbetarnas allierade i kampen mot kapitalet.
Hur blir vi en ny sorts människor under socialismen?
Riktpunkt: När vi nu har tröttat ut dig med det negativa skulle vi också vilja fråga hur din vision för ett kommunistiskt Sverige ser ut! Vad är det viktigaste du ser framför dig när du tänker på framtiden – är det freden, klimatet, eller vad? Hur kommer vi att relatera till varandra, hur ska vi kunna bli en ny sorts människor när utsugning, hets, stress och oro försvinner ur våra liv? Eller kommer det att ta flera generationer medan vi kämpar för att sluta tänka som borgarklassens stat har lärt oss?
Andreas: Det här är ingen liten fråga. Utan den kapitalistiska ekonomin och ideologin som vi ständigt får oss till livs, så kommer naturligtvis människor att relatera till varandra på nya sätt. Just detta är något som äldre människor i de tidigare socialistiska länderna uppger sig sakna – värmen, snällheten och öppenheten som fanns i det vardagliga livet under socialismen jämfört med hur det är idag. Det extremt individualistiska samhället som Sverige är idag, där alla ska berika sig, kommer att ersättas av ett samhälle där varje människa är en del av något större, av ett kollektiv, där alla har en funktion och där varje människa är viktig, där berikning inte räknas i profit utan i det sociala.
Den individualism som präglar många människor idag kommer självklart ta tid att arbeta bort och därför måste det också pågå en ständig ideologisk kamp, även under socialismen, för att förankra och förstärka det kollektiva perspektivet. Vi ska inte göra oss några illusioner att kapitalistiska tankesätt försvinner samma dag som kapitalismen gör det.
En planerad ekonomi som tjänar folket kommer naturligtvis också att avskaffa människans utsugning av människan och den kommer att kunna komma åt samhälleliga sjukdomar som arbetslöshet, hemlöshet och psykisk ohälsa på ett sätt som kapitalismen inte är förmögen till. Det gör i sin tur att fenomen som stress, oro och hets kan börja försvinna och vi kan börja leva mer och mer som människor, inte som redskap i kapitalets tjänst.
En sådan ekonomi kommer också att kunna komma åt klimatförstörelsen, som idag drivs på av ekonomisk vinning – det förblir billigare att producera på sätt som förstör klimatet än på sätt som är mer klimatvänliga, samtidigt som de ändliga naturresurserna fortsätter utvinnas som om de inte skulle ta slut.
Detsamma gäller freden. Vi framhåller hela tiden att fredens vara eller icke-vara inte beror på enskilda politiker, utan att det är systemet som är problemet. Kapitalismen kräver ständig tillväxt och om alla ska växa i all oändlighet, trots att världen är ändlig, säger det sig självt att kapitalen från de olika länderna kommer att behöva konkurrera med varandra med allt våldsammare medel. Kriget under kapitalismen är ofrånkomligt och freden är därför en systemfråga – det är bara med ett nytt ekonomiskt system, där konkurrensen är avskaffad, som freden blir möjlig.
Riktpunkt: När valet är över har du ju annat att ta tag i – vad står närmast på schemat politiskt? Och vad längtar du efter rent privat?
Andreas: Under hösten väntar fler möten, såväl interna som utåtriktade. Vi kommer att dra igång våra grund- och fördjupningskurser för att möta det intresse som vi stött på under valkampanjen och vi kommer att fördjupa våra ideologiska studier, inte minst intressant i det här sammanhanget är den nya forskning som bedrivits kring den svenska kommunistiska rörelsen vid Stockholms universitet, där man granskat den svenska kommunismens utveckling under de kritiska åren under 40- och 50-talet.
Rent privat hoppas jag på en lugnare höst och färre projekt hemmavid, så att jag kan få mer tid för min familj!
