UTRIKES FACKLIGT Seouls stadsbussförare har dragit tillbaka den generalstrejk som skulle ha börjat den 16 september efter att facket och arbetsköparsidan nått ett avtal om 3,2 procents löneökning efter närmare tolv timmars förhandlingar. Den viktigaste konflikten – hur många månatliga arbetstimmar som ska ligga till grund för beräkningen av den ordinarie lönen – förblir dock olöst och ska tas upp igen efter ett väntat avgörande i Sydkoreas högsta domstol senare i år.
Facket hade krävt att lönen skulle beräknas utifrån 176 timmar per månad och dessutom drivit krav på högre timlön. Arbetsgivarna och kommunen ville använda ett högre timtal, vilket ger ett lägre beräknat timvärde och därmed påverkar olika tillägg. Även om den omedelbara strejken avvärjdes har alltså själva tvisten om hur arbetarnas tid värderas endast skjutits framåt.
Konflikten har samtidigt utlöst en större politisk diskussion om strejkrätten. Seouls borgmästare Oh Se-hoon har krävt att stadsbussarna ska klassificeras som en samhällsnödvändig verksamhet, vilket skulle kunna tvinga facket att upprätthålla en viss trafik även under framtida strejker. Borgmästaren motiverar det med passagerarnas rätt till mobilitet och den stora samhällspåverkan när bussarna står stilla.
Just detta argument visar samtidigt varför bussförarna har förhandlingsstyrka. Om deras arbete vore oviktigt skulle det inte finnas något behov av att lagstifta om att en del av dem måste fortsätta arbeta under en konflikt. Att nästan hela staden riskerar att påverkas när förarna lägger ned arbetet är inte ett missbruk av deras position, utan ett uttryck för kollektivtrafikens beroende av deras arbete.
Det finns en verklig samhällskonflikt här: människor måste kunna ta sig till arbete, skola och sjukhus, men samma behov kan användas för att begränsa just de arbetares möjligheter att förbättra sina villkor som håller transportsystemet igång. Om samhällsviktig verksamhet automatiskt innebär svagare strejkrätt riskerar de mest nödvändiga arbetarna paradoxalt nog att få minst möjlighet att använda sin kollektiva styrka.
Att ett avtal nåddes timmar före den planerade strejken visar samtidigt hur strejkhotet fungerar i praktiken. Trafiken behövde inte stanna för att hotet om att den kunde stanna skulle förändra förhandlingsläget. Den centrala frågan om löneberäkningen återstår dock, och även debatten om att lagstifta bort delar av förarnas framtida strejkkraft lär fortsätta.
