UTRIKES De franska gymnasieprotesterna fortsätter att växa. Under tisdagen den 6 oktober, rörelsens så kallade ”akt III”, demonstrerade gymnasieelever tillsammans med universitetsstudenter, lärare, föräldrar och fackligt organiserade i städer över hela Frankrike. Inrikesministeriet räknade mer än 250 000 deltagare, medan arrangörerna uppgav omkring 450 000. I Paris deltog enligt myndigheterna omkring 56 000 personer.
Samtidigt stördes undervisningen helt eller delvis vid 891 av Frankrikes omkring 3 700 gymnasier. Elevorganisationerna uppgav betydligt högre siffror och talade om uppemot 1 800 blockerade eller stängda skolor. Kraven gäller framför allt överfulla klassrum, bristen på lärare och ersättare, nedgångna skolbyggnader och långa och pressade skoldagar. På flera håll har universitetsstudenter, föräldrar och fackligt organiserade slutit upp bakom gymnasieeleverna.
Protesterna började i mitten av september i Paris förorter men har på några veckor utvecklats till en nationell konflikt om den offentliga utbildningens villkor. I områden som Seine-Saint-Denis vittnar elever och lärare om skolor som saknar lärare, sjuksköterskor och socialarbetare, samtidigt som byggnader har problem med bland annat vattenläckor och andra grundläggande brister. Under 2026 försvann dessutom 3 256 lärartjänster nationellt, enligt uppgifter som Reuters återgett.
Det är också här rörelsens sociala innehåll blir tydligt. När samma problem återkommer vid hundratals skolor handlar det inte längre om enskilda rektorer, dålig planering eller lokala olycksfall. Bristen på personal, de större klasserna och de nedgångna skolorna är uttryck för hur samhällets resurser fördelas. Ett problem som först upplevs individuellt av en elev eller lärare kan genom gemensam organisering förvandlas till en kollektiv politisk fråga.
Sammandrabbningar och tusentals gripna
Tisdagens demonstrationer ledde åter till konfrontationer med polisen. Tårgas och vattenkanoner användes på flera håll och 488 personer greps bara under tisdagen. Sedan protesterna började har mer än 5 000 människor gripits, huvudsakligen minderåriga, och det franska justitiedepartementet uppgav före tisdagens mobilisering att över 1 800 personer hade blivit föremål för rättsliga processer, däribland 1 483 minderåriga.
Minst 215 elever och 85 anställda inom skolväsendet har skadats sedan mobiliseringarna började. Regeringen uppgav samtidigt att 715 poliser och gendarmer hade skadats. Ett tiotal utredningar om polisens agerande hade öppnats redan före tisdagens protester.
Flera av de allvarligaste skadorna har riktat uppmärksamheten mot polisens metoder. I Lens förlorade en 15-årig pojke handen efter en explosion i samband med protesterna. Lokal press uppgav att han hade plockat upp en polisgranat, och en utredning har inletts. En annan minderårig har fått svåra skador på käke och tänder efter ett polisingripande.
Regeringen framhåller å sin sida attacker mot skolpersonal, skadegörelse och våld mot poliser och hävdar att grupper utanför den ursprungliga elevrörelsen försöker utnyttja protesterna. Men ordningsfrågan förändrar inte den materiella konflikt som satte rörelsen i rörelse. Hundratusentals elever, lärare och föräldrar går inte ut på gatorna därför att någon har lyckats manipulera dem, utan därför att bristerna i utbildningen redan finns framför dem varje dag.
Regeringen tvingas svara
Protesternas omfattning har nu tvingat regeringen att ändra tonläge. Premiärminister Sébastien Lecornu har beordrat ministrarna att ta fram svar på elevernas viktigaste krav, bland annat bättre ersättning av frånvarande lärare, en översyn av de långa skoldagarna och åtgärder mot förfallna skolbyggnader. De första konkreta förslagen ska presenteras före slutet av oktober. President Emmanuel Macron kallade dessutom regeringsföreträdare till ett krismöte under tisdagen.
Det är i sig ett resultat av mobiliseringen. Problemen med personalbrist, stora klasser och skolornas skick fanns långt innan de första blockaderna genomfördes i september. Det som förändrats är att eleverna genom organisering har gjort problemen politiskt kostsamma att ignorera. När missnöjet stannade i varje klassrum kunde det behandlas som ett lokalt problem. När eleverna började agera tillsammans blev samma missnöje en nationell konflikt.
Det finns samtidigt en tydlig materiell motsättning i regeringens svar. Utbildningsutgifterna har inte följt inflationen, samtidigt som regeringen hänvisar till budgetunderskott, statsskuld och stigande lånekostnader för att förklara hur svårt det blir att finansiera större reformer. För eleverna innebär detta i praktiken att de möter ett samhälle med enorma ekonomiska resurser men där deras egna skolor ändå kan sakna lärare, fungerande lokaler och tillräcklig personal.
En generation som ser motsättningarna
Det är kanske också därför denna rörelse är värd att följa långt utanför Frankrike. De ungdomar som nu blockerar sina skolor växer upp i ett samhälle där vägen till ett självständigt vuxenliv blir allt svårare. Bostäder hamnar utom räckhåll för många, trygga arbeten blir svårare att nå och levnadskostnaderna stiger. Samtidigt möter de dagligen, inte minst genom sociala medier, bilder av en liten minoritet som lever i en rikedom som står i skarp kontrast till den osäkerhet som erbjuds majoriteten. Till detta kommer en offentlig skola där eleverna själva möter lärarbrist, stora klasser och nedgångna lokaler.
Den motsättningen blir ännu skarpare när samma stat samtidigt accelererar den militära upprustningen. Frankrikes försvarsbudget ökade 2026 med 6,7 miljarder euro till 57,1 miljarder euro för själva försvarsuppdraget, och nästan 14 miljarder euro avsattes till vapensystem och materielprogram. Den uppdaterade militära planeringen lägger dessutom ytterligare 36 miljarder euro på upprustningen fram till 2030. Samtidigt planeras utbildningsanslagen för 2027 öka med bara 1,7 procent, vilket enligt rapporteringen är mindre än inflationen, trots de brister som nu fått hundratusentals elever och lärare att gå ut på gatorna.
Mot den bakgrunden får orden från Frankrikes högste militär, general Fabien Mandon, en särskild betydelse. Han sade att landet måste ha styrkan att acceptera lidande och, med hans egna ord, ”förlora sina barn”, eftersom försvarsproduktionen kan behöva prioriteras. Det är svårt att tänka sig en tydligare illustration av klassamhällets prioriteringar: elever får höra att resurserna till deras skolor är begränsade, samtidigt som staten kräver växande ekonomiska uppoffringar för upprustningen och förbereder nästa generation på att även mänskliga liv kan behöva offras.
Det betyder inte att denna generation automatiskt kommer att dra revolutionära eller ens konsekvent klassmässiga slutsatser. Missnöje kan ledas åt många håll. Men de franska eleverna visar något viktigt: människor som ännu inte ens kommit ut på arbetsmarknaden kan organisera sig, identifiera gemensamma materiella problem och tvinga staten att reagera. När unga ser att samma ”fosterland” som kräver framtida uppoffringar samtidigt säger att det saknas resurser till deras utbildning blir också frågan om vems intressen staten egentligen prioriterar svårare att undvika.
För arbetarrörelsen finns därför anledning till försiktig optimism. En generation som lär sig att det som framställs som individuella problem kan mötas kollektivt har tagit ett första steg mot att förstå sin egen styrka. Kapitalet kan försöka bestämma vilka utbildningar, arbeten, bostäder och livsvillkor den generationen ska få – och staten kan be dem förbereda sig på ännu större uppoffringar – men de franska eleverna visar att den nya generationen inte nödvändigtvis tänker acceptera att andra bestämmer över deras framtid utan kamp.
