INRIKES FACKLIGT LO hotar med konflikt från den 1 december om organisationen och Svenskt Näringsliv inte kommer överens om nya avtal för pensioner och kollektivavtalade försäkringar. Omkring två miljoner privatanställda arbetare omfattas. LO kräver bland annat att pensionsinbetalningar och omställningsskydd ska följa den höjda pensionsåldern, så att arbetare som förväntas fortsätta arbeta efter 65 också behåller motsvarande trygghet.
Konflikten visar en grundläggande klassmotsättning. För arbetaren handlar pensionsinbetalningar, arbetsskadeförsäkring och omställningsskydd om möjligheten att överleva ekonomiskt efter ett långt arbetsliv. För arbetsköparen är samma rättigheter en kostnad som ska hållas nere. Svenskt Näringsliv har hänvisat till de ökade kostnader som LO:s krav skulle innebära. När avtalen löper ut den 1 december upphör enligt LO också fredsplikten och organisationen kan gå till konflikt.
LO-ledningen var själv med och begränsade konflikträtten
Det finns samtidigt en tydlig motsättning i LO-ledningens agerande. År 2018 gjorde LO tillsammans med TCO och Saco upp med Svenskt Näringsliv om förändrade konfliktregler. Överenskommelsen blev sedan grund för lagstiftningen om utökad fredsplikt som trädde i kraft 2019. Den begränsade under vissa förutsättningar möjligheterna att vidta stridsåtgärder mot arbetsköpare som redan har kollektivavtal och utvidgade förbudet mot stridsåtgärder i rättstvister
Det var alltså inte LO:s medlemmar som gemensamt beslutade att försvaga sitt viktigaste kollektiva maktmedel. Det var den centrala fackliga ledningen som tillsammans med arbetsköparsidan formade reglerna. Här visar sig klassamarbetets motsättning: den fackliga apparaten förhandlar om arbetarnas villkor men är samtidigt med och bygger det system som håller själva klasskampen inom gränser som kapitalet kan leva med.
Arbetsköparens makt över produktionen upphör däremot inte under fredsplikten. Företagen fortsätter att leda arbetet, fatta investeringsbeslut och tillägna sig det mervärde arbetarna producerar. Arbetarnas motmakt – möjligheten att kollektivt stoppa produktionen – behandlas däremot som ett undantag som bara får användas under bestämda juridiska och avtalsmässiga förhållanden.
Medlemmarnas intressen är inte apparatens intressen
Kritiken måste därför riktas rätt. LO:s medlemmar är arbetare vars pensioner, försäkringar och arbetsvillkor står på spel. Att LO nu ställer krav mot Svenskt Näringsliv och är berett att använda strejkvapnet är positivt. Men det suddar inte ut att LO-ledningen under lång tid har varit en del av en klassamarbetsmodell där arbetsfred och stabilitet för kapitalet ofta prioriterats framför arbetarklassens självständiga handlingskraft.
Det är ur sådana förhållanden en facklig byråkrati och en arbetararistokratisk ledning kan växa fram: ett skikt vars ställning bygger på att förhandla och administrera motsättningen mellan arbete och kapital, snarare än på att avskaffa den. Ledningen kan fortfarande vinna verkliga förbättringar åt medlemmarna, men dess egen institutionella roll binds samtidigt till det system som förutsätter fortsatt exploatering.
LO:s krav inför december bör därför stödjas av arbetarna. Men konflikten påminner också om något mer grundläggande: strejken är inte LO-ledningens gåva till medlemmarna. Den är arbetarklassens eget vapen, och hela den fackliga apparatens styrka kommer ytterst från arbetarnas möjlighet att tillsammans stoppa produktionen.
