UTRIKES FACKLIGT Brasilien har genomfört en av landets största arbetstidsreformer på årtionden. Kongressen har nu formellt antagit och den 16 oktober promulgerat grundlagsändringen som avskaffar den obligatoriska sexdagarsveckan och sänker den maximala ordinarie arbetstiden från 44 till 40 timmar utan lönesänkning.
Reformen genomförs stegvis. Efter 60 dagar sänks maximum till 42 timmar och arbetarna får rätt till två betalda lediga dagar per vecka. Ett år senare träder 40-timmarsgränsen i kraft. Förslaget gick igenom senaten med 75 röster mot en.
Bakom förändringen ligger många års krav från den brasilianska arbetar- och fackföreningsrörelsen. Enligt den fackliga statistikorganisationen DIEESE kan omkring 26,8 miljoner arbetare direkt påverkas av arbetstidsförkortningen. Det är en påminnelse om kapitalismens ojämna utveckling.
Brasilien är en av världens stora industriekonomier, producerar flygplan, fordon, stål, livsmedel och avancerad industriproduktion – men fram till 2026 tillät grundlagen fortfarande en normal arbetsvecka på 44 timmar och ett system där miljoner arbetare regelbundet arbetade sex dagar för en dags vila.
Sverige fick den lagstadgade 40-timmarsveckan 1973. Den svenska reformen föll inte heller från himlen. Den föregicks av årtionden av facklig organisering, arbetstidskamp och successiva förkortningar av arbetsveckan. Det är därför missvisande att beskriva arbetstiden som en rent teknisk fråga om produktivitet.
Arbetsdagen handlar om fördelningen av den tid arbetaren disponerar över sitt eget liv. För kapitalet innebär en längre arbetsvecka fler timmar där arbetskraften kan användas i produktionen. För arbetaren betyder samma timmar mindre tid för vila, familj, kultur och politiskt eller fackligt liv.
Där finns den grundläggande motsättningen. Produktiviteten kan öka enormt utan att arbetstiden automatiskt minskar. Tekniken bestämmer inte hur produktivitetsvinsten fördelas. Det gör styrkeförhållandet mellan klasserna.
Brasiliens reform visar därför två saker samtidigt. I delar av den kapitalistiska världen pågår fortfarande kampen för rättigheter som svenska arbetare vann för mer än ett halvt sekel sedan. Men den visar också varför sådana historiska segrar inte bör betraktas som naturgivna eller oåterkalleliga. Det som en gång erövrades genom organisering existerar bara så länge de materiella och politiska styrkeförhållandena gör det möjligt att försvara det.
