KRÖNIKA När jag var yngre var jag på besök i EU:s parlament i Strasbourg som invald i kommunfullmäktige i min kommun Pilea i Thessaloniki. Vi, jag och 13 till invalda från Thessaloniki-området var inbjudna av Greklands kommunistiska partis parlamentariker.
Vi fick höra att varje EU-ledamot har rätt att bjuda sammanlagt 28 personer en gång om året på besök till EU:s parlament för att lära sig hur EU fungerar, och vilka fördelar det innebär att vara med i EU. Det vimlade av besökare: skolklasser, affärsgrupper, bönder bland andra – för det mesta släktingar eller väljare till en parlamentariker. Saken har blivit värre.
Nu gäller följande: Varje Europaparlamentariker har rätt att bjuda in upp till 5 besöksgrupper per år, med en total årlig gräns på 110 personer. Gruppen måste bestå av minst 10 personer. Europaparlamentet bidrar till att täcka en del av besökarnas rese- och boendekostnader, baserat på avståndet från avreseorten. Deltagarna är skyldiga att delta i en officiell informationsträff eller guidad visning i parlamentet och, om schemat tillåter, träffa den Europaparlamentariker som har bjudit in dem.
Sitt och räkna. 720 invalda har rätt att bjuda in 110 personer per år var och en. Det blir 79 200 besökare med gratis resa och logi per år. Inte dåligt va? Behöver EU bedriva nåt slags ytterligare propaganda om sina tjänster när 79 200 personer kommer som gratis turister och besöker EU:s högkvarter? Jag hade inte betalat nåt…
EU är faktiskt förknippat med mutor, gång på gång kommer det mindre eller större skandaler, det är förknippat med stora skumraskaffärer som tex. kampanjen om hur säkert det var med ett OS i kvinnofientliga Kuwait, där politiker var inblandade och tillfälliga ryggdunkningar ägde rum mellan de olika politiska formationer som agerar där.
Men samtidigt har EU tagit ifrån regeringarna vitala delar angående demokrati- och suveränitetsfrågor, bestämmer föreskrifter om den öppna marknaden, om privatiseringar inom energisektorn, transport, skola, kommunikationer, utfärdar bestämmelser om flyktingfrågan och kriget, om arbetsdagens timmar och fackens verksamhet osv. Och allt det här är obligatoriskt för alla statsapparater. Klart att riktningen är att förstärka kapitalismen i alla former, att gynna det stora kapitalet, hjälpa dess expansion inom EU, men också över hela världen.
Kamraten som tog emot oss, en veterankommunist, förklarade för oss om vad EU egentligen sysslar med och berättade att varje gång kommunisterna röstade för eller emot en bestämmelse kom det dagen efter mängder med gåvor från olika företag som de inte visste vilka de var – men företagarna eller bönderna kände sig gynnade av deras ställningstagande. Viner, ostar, elektriska apparater i mängder skickades till dem och hamnade efteråt hos olika hjälporganisationer förstås. En portugisisk kamrat kom och hälsade på under mötet och berättade att han på grekiska kunde en fras som han hade lärt av grekerna: ”Vi motsätter oss herr ordföranden” var uttrycket.
I Sverige pratar man inte mycket om EU och dess politik eftersom alla systempartierna är överens om att EU gynnar systemet. Vissa av dem inbillar sig att de kan ändra EU inifrån till en fredlig och folkvänlig institution. Sveriges kapitalister har fått sin chans att expandera i de baltiska länderna eftersom man var med i EU. Så de håller tyst om EU så länge de känner sig säkra på att EU säkrar deras intressen. Men deras intressen har ingenting med arbetarnas intressen att göra. Att samarbeta med alla europeiska länder till förmån för folket och arbetarklassen är en viktig sak men att vara insyltad i en imperialistisk, aggressiv och antidemokratisk organisation är en annan. Så man måste ur arbetarnas perspektiv säga nej till monopolens EU, ja till jämlikt samarbete med alla folk; ett samarbete som gynnar fred, arbete och utveckling. Kan man nå det inom det nuvarande systemet? Absolut inte! När svenska folket beslutar sig att bli av kapitalismen då har arbetarmakten inget att göra i monopolens EU.
Panos Alepliotis
