Feminismen har blivit en fråga för världspolitiken igen. Under många år berörde inte politiken kvinnofrågor och om det gjorde det, så rörde det sig oftast bakslag och reaktionär lagstiftning. Vi har haft vår del av reaktionär lagstiftning i Sverige med, men Sverige är till vissa delar unikt i det att vi hade ett starkt feministiskt uppvaknande under 1990-talet, när en ung skoltjej skapade rubriker efter att ha vägrat att kallas för ”hora” av manliga klasskamrater. Detta skapade ett uppsving i feministiskt medvetande och plötsligt var högstadietjejer medvetna om vad lesbisk radikalfeminism innebär och plötsligt började kvinnor i alla åldrar protestera mot hur kvinnor behandlas i samhället, en antologi feministiska texter, Fittstim, publicerades, titeln anspelande på hur LO-bossen Stig Malm kallat feminister för just ”fittstim”.
Även i högre delar av samhället och etablissemanget blev feminism plötsligt en nödvändighet och kvinnliga artister och konstnärer kritiserade manliga dito för deras machoattityder. Ett feministiskt parti, ”Feministiskt Initiativ” (F!) grundades 2005. F! är nu Sveriges, till antalet medlemmar sett fjärde största parti, men har ingen plats i Riksdagen. Faktum är att när den arabiska våren började och arabiska kvinnor med den började tala fritt och Femen-rörelsen spred sig från Ukraina och Rysslands Pussy Riot skapade rubriker, hade feminismen i Sverige börjat gå i stå. Den nya generationen av feminism fick dock den svenska att vakna till liv igen och 2014 vann F! en plats i EU-parlamentet.
Men vad är feminismen och talar F! för alla kvinnor? På sätt och vis är F! snarare ett brett medelklassvänsterparti, det är i grund och botten samma sorts folk som röstar på dem eller går med i F! som vänstergrupperna kan mobilisera. Partiet är som starkast i valkretsar där bohemer, konstnärer och intellektuella bor. Feminismen är dess stora grej, men de är också mot homofobi och rasism samt har ett par idéer som gynnar arbetarklasskvinnor med. För många vänsterfolk utanför Sverige är feminismen en icke-fråga, men det är ett felaktigt förhållningssätt, inte bara för att det alienerar arga kvinnor. För det första, man föds inte till kvinna, man blir en. En del folk fortsätter, i trots, i dag med att säga att judar är giriga, afrikaner lata och romafolk tjuvar, men för de flesta människor är det reaktionära stereotyper som inte innehåller någon sanning alls och som bygger på ickerationella argument. Men man kan fortfarande säga att en person som föds med äggstockar beter sig på ett speciellt sätt och måste uppfostras annorlunda än en som föds utan äggstockar. Dessa människor, de socialt konstruerade kvinnorna lär sig sen att vara tysta i skolan, att intressera sig för pojkar snarare än sin situation och konfronteras med vidrig porr, ett fenomen som ofta ursäktas med att kvinnorna ställt upp av egen fri vilja på att vara med i filmerna. Om en jude ställde upp på att vara med i en tv-reklam för ett nazistparti, skulle denna reklam vara mindre nazistisk då? samma porr ger också män en falsk bild av kvinnor och grädden på bajset är att kvinnor måste oroa sig över att bli våldtagna!
Patriarkatet, den situation där män styr rakt igenom samhället, är inte explicit kapitalistisk, men kapitalismen är explicit patriarkal. Sexismen rinner genom benmärgen på kapitalismen, men har varit närvarande i alla klassamhällen. Anledningen är att kvinnor blir med barn, och för att klassamhället skall fungera finns det behov av ett samhälle där kvinnan vaktas som juveler och hålls fångna ”i köket och sängen”. Genom att föda nya barn, upprätthålls samhället. Om kungens fru hade sex med en rörmockare, så skulle det vara omöjligt. Är barnet en prins eller en rörmockarson?
Till på köpet får typiska ”tjejidrotter” som ridning eller handboll mycket mindre pengar från samhället än vad typiskt ”manliga” idrotter som fotboll eller ishockey. Traditionella kvinnoyrken i barnomsorgen eller i vården får lägre löner än traditionellt manliga yrkeskategorier. De män som jobbar inom ”kvinnoyrken” får ofta högre lön än sina kvinnliga kollegor. Detta visar att patriarkatet är nödvändigt för kapitalismen, men också att om du slår mot patriarkatet, så slår du också mot kapitalet. Partier som F! och mainstreamfeminismen föreställer sig att alla kvinnor är systrar och skall kämpa tillsammans, en del anser till och med att män inte kan vara del av kampen. Vilket är precis det samma som att säga att vita människor inte kan vara antirasister.
Man kan likna klassamhället vid en herrgård. Längst upp bor kapitalisten, hans fru och barn. Kvinnan förtrycks av honom, men de utnyttjar också tillsammans privatlärarinnan åt barnen, som bor på mellersta våningen och hon å sin sida, tillsammans med dem på översta våningen, utnyttjar tjänstefolket som bor längst ner. Det betyder att kapitalistens fru och privatlärarinnan båda har ett intresse i att bevara kapitalismen, samma system som förtrycker dem. Det är därför de flesta feminister inte gillar ordet ”klass”. Men, om arbetarkvinnan å sin sida kämpar för sin frihet och går till angrepp mot själva byggnaden och river ner pelarna det är uppbyggt på, så kommer hela huset att rasa.
Män och kvinnor behöver förenas mot den patriarkala kapitalismen. Men den feministiska rörelsen har en revolutionär potential i det faktum att den vill avskaffa ett grundläggande drag i kapitalismen. Med de feministiska grupperna behöver vi samarbeta, vi kommunister måste ge dem vår erfarenhet av klasskampen och de ge oss sin erfarenhet av kvinnokampen. Som parollen går, ”kvinnokamp är klasskamp!” Främst av allt, måste vi ge feminismen perspektivet om att arbetarkvinnan måste leda kvinnokampen. Bara hon har möjlighet att sticka dolken i hjärtat på förtrycket genom generalstrejk och socialistisk revolution.
Bengt Lennartsson
