I början av 1990-talet kom nyheten som skulle vända upp och ner på mycket för oss inom vänsterrörelsen. Den s.k. ”muren” föll och hela den s.k. ”västvärlden” lär ha jublat i högan sky. ”Demokraterna” i Sverige jublade: Äntligen skulle hela svenska folket få veta sanningen om vilka diktatorer vi inom vänstern ”vänstrade” med före murens fall, 70 års kindpussande och korruption skulle belysas.
Vi som var med under den tiden välkomnade denna debatt och såg gärna att alla kort skulle komma på bordet. Ingen fullt begåvad hade någon större tilltro för kapitalisterns och USA:s beskrivning av den s.k. realsocialismen.
Helt klart att det fanns en tröghet i systemet, det kunde vi som besökte dessa länder intyga. Men inte var det som var problemet. Problemet var att de s.k. ”västmakterna” gjorde allt för att sätt fingrar i hjulen och kapprustningen bidrog till att åderlåta Sovjets ekonomi.
Undertecknad som hade besökt de flesta länder i det forna östblocket, kunde vittna om detta.
Vi insåg att detta var ett system som stagnerat och behövde nytt blod. Men inte var det skrotfärdigt, bara lite nedsolkat och behövde tid att bygga upp sin ekonomi efter bland annat kampen om det s.k. ”stjärnornas krig” där USA och NATO-makten satsade stora belopp för att öka rustningstakten.
Men vi vägrade att låta denna kritik bli en del i den anti-kommunistiska kampanjen. Den tidsanda som rådde under det kalla kriget omöjliggjorde detta. För visst behövde USA den motpol som Warszawapakten utgjorde. Detta har om inte annat bevisats genom ockupationen av Irak och Kuwaitkriget 1990/1991.
Visst fanns det brister, inte minst av demokratisk art i de s.k. realsocialistiska staterna. Det folkliga deltagandet i det politiska livet, som är den socialistiska demokratins kärna, ersattes successivt av en alltmer maktfullkomlig byråkrati.
Men realsocialismen uppvisade också positiva sidor, som rätten till arbete och social trygghet. Det är ingen tillfällighet att alltfler människor i dagens råkapitalistiska öst säger att ”det var bättre förr”. För den stora majoriteten av arbetande människor var det helt enkelt bättre förr. Fråga de människor i östra Tyskland som idag demonstrerar i hundratusental mot massarbetslösheten och regeringen Merkels nedskärningspolitik. De vet! Det forna ledande parti i DDR blev näst största parti i ett delstatsval i östra Tyskland ett flertal gånger.
Realsocialismen utgjorde även en motvikt till den nyliberala marknadsdiktatur som idag styr världen och den världsmakt som USA upprättat efter dess sammanbrott. Det var inte USA som stödde befrielsekampen i södra Afrika, det var Sovjet.
Men om man tänker efter, så kanske VPK:s kontakter med de forna kommunistländerna inte ter sig så märkvärdigt. Det är helt enkelt så att de ”ruskiga förtryckarregimerna” inte framstod som fullt så ruskiga när det begav sig, inte för Torbjörn Fälldin och inte för Ingvar Carlsson. Och givetvis inte heller för Lars Werner.
Det var inte bara Lars Werner som pussade Erich Honecker på kinden och drack grogg med Nicolae Ceausesco, det gjorde också Torbjörn Fälldin och Ingvar Carlsson. Inte många minns att regeringen Fälldin 1980 begåvade Ceausesco med Serafimerorden och att Ingvar Carlsson så sent som i februari 1989, bara ett halvår innan muren föll, avlade ett officiellt besök hos Honecker i Berlin. Om inte Olof Palme blivit mördad 1986, skulle även han ha besökt Moskva.
Vad som inte framkom var huruvida klockorna i Storkyrkan ringde när Ceausesco dog eller snarare avrättades och om Serafimerorden lämnades tillbaks efter hans död som brukligt är?
Som socialist välkomnar jag att vi nu också synar Benjamin Netanyahu och de israeliska banditernas behandling av palestinierna, hur kurderna fördrivs och de massgravar som hittats där, vilka bundsförvanter och finansiärer som ligger bakom Al-Qaida och Syrienkrisen! Dessutom bör USA-imperialismens roll i alla dessa krig och kriser synas extra noggrant.
Mats Hedell
