Filmen om den unge Karl Marx har med rätta fått stor uppmärksamhet. Det är en film som inte bara befattar sig med Marx liv, utan även försöker befatta sig med hans idéer. Att göra detta är ingen enkel sak. Raoul Peck, som regisserat filmen, lyckas hyfsat bra med detta, men frågan är om det varit möjligt att lyckas bättre.
Filmen börjar med Marx arbete som journalist i Trier, där han prompt arresteras och slutligen tvingas fly till Paris. Väl i Paris fortsätter han sin politiska bana och skriver i tidsskriften Deutsch-Französische Jahrbücher. I Paris träffar han även Friedrich Engels, som precis skrivit sin bok Den arbetande klassens läge i England. Efter lite initiala svårigheter finner de varandra och en av världshistoriens mest betydande vänskaper grundläggs. Filmen fortsätter fram till 1848, då Det kommunistiska partiets manifest publiceras för första gången. Däremellan får tittaren följa både Marx och Engels liv och svårigheter, men även deras idéers utveckling. Det är framställningen av de senare som är filmens faktiska behållning.
De idéer och de ideologiska kamper som Marx och Engels utkämpade lyckas Peck framställa på ett intressant sätt, utan att banalisera dem. För att kunna förstå och uppskatta framställningen av idéerna krävs dock en viss bakgrundsförståelse, så tittaren rekommenderas att fräscha upp dessa kunskaper innan filmen, det hjälper.
Filmens ideologiska diskussioner tar ofta plats i och kring det så kallade ”De rättfärdigas förbund” som var en socialistisk organisation som samlade socialister över hela Europa. Ledande i detta förbund var den kristne socialisten Wilhelm Weitling. Weitling var en lysande talare och en god agitator och organisatör, men istället för en ideologisk socialism förespråkade han snarare en anti-ideologisk inställning. Att organisera arbetarklassen på sådan grund leder i längden till ingenting, eftersom målet, inriktningen, analysen och förståelsen av omvärlden saknas. Detta kritiserade Marx och Engels, vilket också tydligt framgår i filmen. För en kommunist är ideologin en oundgänglig del i organiseringen och den får aldrig glömmas bort – glöms den bort är man dömd att förlora på förhand.
Inom De rättfärdigas förbund utspelar sig också duster med pacifisterna. Förbundets paroll var alla män är bröder, vilket reflekterar förbundets kristna slagsida. Att alla män är bröder är dock en lögn, påpekade Engels i sitt anförande på förbundets kongress. Arbetarna och folket vet att alla män inte är bröder. Arbetarna och kapitalisterna är fiender, menade Engels. Pacifismen och oviljan att ställa sig på arbetarklassens sida i kampen mot kapitalismen, som kom till uttryck i den kristna hållningen är skadlig, såtillvida att den ger en falsk bild av verkligheten. Att säga att alla män är bröder, när den ena mannen suger ut de andra är att ställa sig på den utsugande mannens sida. I och med denna kongress vinner Marx och Engels majoritet i förbundet och lyckas ombilda det Kommunisternas Förbund.
Sist, men inte minst, utkämpar Marx och Engels en ideologisk strid mot Proudhon, den franske anarkisten, vars idéer främst riktade sig till hantverkare och småborgare. I sin bok Filosofins elände kritiserar Marx bland annat Proudhons tankar om strejker, som av Proudhon förkastas. Filmen uppmärksammar också det kända yttrandet av Proudhon, om att all ”egendom är stöld”. Marx ifrågasätter inte bara själva yttrandet, utan driver lite med det. Om all egendom är stöld, vad exakt är det tjuven stjäl när han eller hon stjäl egendom? Stjäl tjuven stölden?
Något som filmen också försöker visa är kvinnorna som hela tiden fanns bakom männen. Jenny Marx bar upp det sociala livet som möjliggjorde Marx arbete och bidrog aktivt till att utveckla hans idéer. Mary Burns, Engels fru, visade honom de irländska arbetarnas tillvaro, vilket möjliggjorde Engels första bok. De båda kvinnorna finns hela tiden med i bilden som stöd och pådrivare i den politiska kampen.
Att framställa de ideologiska kamper som Marx och Engels utkämpade är svårt att göra, speciellt på film. Ibland blir framställningen något haltande och inte helt tillfredsställande, men frågan är egentligen om det är möjligt att göra det på något annat sätt än Peck har gjort det. En annan aspekt av filmen som gör att den växer är dess arbete med originalcitat. Flera gånger under filmens gång läses Marx egen text upp för publiken, vilket samtidigt kontrasteras med ett vackert och gripande bildspel, vilket i sin tur stärker tittaren i uppfattningen att Marx fortfarande är lika relevant, nu som då!
Andreas Sörensen
