FAS 3 ger förnedringen och utanförskapet ett ansikte

Kommentar. Att den svenska högerregeringen helt abdikerat från sin roll som politisk ledare av arbetsmarknaden är knappast något som förvånar. Regeringen har förminskat sin roll i arbetsmarknadspolitiken till att sänka skatter för de redan rika för att på så sätt lura oss andra till att tro att därigenom ökar företagandet och därmed sysselsättningen.

Sedan är det så att verkligheten blivit en annan, Sverige har Europas högsta ungdomsarbetslöshet och en total arbetslöshet på 8%. En arbetslöshet som envist biter sig fast av den anledningen att regeringen är passiv.

För att mildra de mest akuta problemen med massarbetslösheten beslutade regeringen den 2 juli 2007 att införa den s k jobb- och utvecklingsgarantin som består av tre faser. För tre år sedan omfattades jobb- och utvecklingsgarantin 26 000 människor, nu har antalet tredubblats och närmar sig 100 000 människor. Dessa snart 100 000 människor har dömts ut av regeringen som värdelösa och skall därför offentligen och dagligen förnedras. Detta gör man genom att tvinga in människor i den sista av de tre faserna, fas 3. Med tre års erfarenhet redovisar Arbetsförmedlingen att av deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantin är det endast 1,5 % som kommer ut i nytt arbete, de resterande 98,5 % får söka upp kommunernas socialtjänst och ansöka om socialbidrag. Men innan dess skall de arbetslösa förnedras och trampas ned rejält och det sker i Fas 3.

Den som efter 450 dagars arbetslöshet saknar jobb hamnar i fas3. Då skall den arbetslöse ut på praktik, Den arbetslöse skall vara på praktikplatsen i 40 timmar per vecka, ha rätt till fyra veckors semester/år och avlönas med, hör och häpna, mellan 223 kronor per dag och maxbeloppet 680 kronor per dag. Före skatt givetvis. Efter två år är det slut och då är det Socialen som gäller. Eländet stannar inte här. Staten betalar ut 225 kronor per dag till det företag eller organisation som tar emot praktikanter. Enligt Arbetsförmedlingens uppgifter saknas det ständigt mellan 800 – 900 praktikplatser. Vad händer då? Jo, då skapas det företag som har som enda affärsidé att erbjuda arbetslösa praktikplatser. Ett exempel är Jobbfabriken som etablerat sig över hela Sverige. För detta betalar regeringen årligen 1,2 miljarder till dessa cyniska ruffelföretag, vars enda uppgift är att offentligt förnedra arbetslösa. Den sysselsättning som erbjuds är totalt meningslös. Den kallas ibland för Fasan, ibland slavjobb, det enda säkra man kan säga är att Fas 3 aldrig leder till ett arbete.

I Sandviken sysselsattes ett antal kvinnor med att sticka. Ja, de fick sticka vad de ville, vantar eller tröjor. Huvudsaken var att de gjorde någonting. Företaget som tog emot de arbetslösa kvinnorna tillhandahöll garn, stickor och en soffgrupp att sitta i. För detta fick företaget 225 kronor per dag och person av staten. Vad är detta om inte offentlig förnedring av människor som av kapitalisterna för tillfället anses och klassas som värdelösa.

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt missar aldrig ett tillfälle att skryta med om hur god Sveriges ekonomi är och vilken lycklig framtid vi kan förvänta oss. Att framtiden ser synnerligen ljus ut för landets bankdirektörer som nyligen kunde redovisa en nätt liten vinst på 65 miljarder är helt klart. För de som tvingats in i förnedringen genom Fas 3 är läget det motsatta. Måste det vara så här. Naturligtvis inte. SKP har sagt det tidigare och säger det igen. En annan politik är möjlig.

Vi behöver ingen dyrbar och meningslös politik för de arbetslösa. Vi behöver en politik som satsar på vidareutbildning när det behövs och samtidigt en aktiv arbetsmarknadspolitik för att skapa nya jobb.

Finns det då behov och pengar, för det kan man fråga sig och svaret är givet. Behoven inom vården, skolan och omsorgen är enorma, behovet av ny och ren energi enormt, för att inte tala om behovet av en upprustning av den spårbundna kollektivtrafiken. Att nyanställa 100 000 människor i den offentliga sektorn kostar 5 miljarder. Detta vägrar regeringen att göra samtidigt som man med glädje årligen kastar 1,2 miljarder i käften på Jobbfabriken och andra i sitt meningslösa förnedringsprogram.

Det innebär att alla arbetslösa som omfattas av jobb- och utvecklingsgarantins tre olika faser direkt skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden till avtalsenliga löner och anställningsvillkor.

Då hotas det statsfinansiella läget, skrävlar då Anders Borg och hans papegojor. Lögn igen säger kommunisterna. Samhällets totala överskott per år är gigantiska 430 miljarder. Med en sådan ekonomi skulle ingen behöva sakna utbildning eller arbete. Vad som krävs är en politik som skapar sysselsättning och välfärd för alla, en politik som SKP står för.

Lars Lundberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.