Fackföreningar behövs för att förbättra villkoren för medlemmarna på arbetsplatserna och det samma gäller även villkoren utanför jobbet. Vi arbetar för bättre välfärd. Det betyder helt enkelt väl fungerande sjukvård med god vård och hög kvalitet, och bra för- och grundskola. Vi ska även veta att våra nära och kära har det bra i äldreomsorgen. Det är därför fackföreningar jobbar politiskt.
Efter snart åtta års högerstyre kan vi konstatera att skattesänkningar inte leder till fler jobb, den så kallade arbetslinjen har varit ett stort misslyckande.
Fler befinner sig utanför arbetslivet nu än innan Moderaterna fick makten av svenska folket. Uteblivna framgångar, har resultatet blivit av ivern att privatisera vår gemensamma välfärd. I stället för effektivitet har resultatet blivit vinstmaximering. Vilket lett till kraftiga försämringar av område efter område. Detta påverkar våra medlemmar negativt.
SJ är ett bra exempel. Vårdskandalerna med Carema Care och Attendo är dessutom oerhört upprörande verklighet numera.
Alla behöver ett arbete för att kunna klara sin vardag och ha en bra tillvaro. En bra paroll är att rätt lön är mer lön. Men arbetsgivarna i Sverige vill i sin tur maximera sin lön, sin vinst. Det uppstår en intressekonflikt.
Fackföreningar finns för att vi endast kollektivt kan få mer makt och därmed förbättra vår tillvaro. Vi måste bli mer tydliga med det i vårt politiska arbete, och rikta vass kritik mot marknadskrafternas vinstmaximering.
Tyvärr agerar stora delar av fackföreningsrörelsen, som en hejarklack åt det Socialdemokratiska partiet. Vilket blir tydligt när blöjor vägs och skattepengar flyttas från bland annat Carema Care-koncernen till Caymanöarna och andra så kallade skatteparadis. Socialdemokraterna tar inte tydlig ställning mot dessa problem, för detta är en del av partiets politik i dag.
Då återstår fackets roll som pådrivare. Vi måste tydligt påpeka brister i samhället. Till exempel vad resultatet blir av privata vinster inom välfärden.
Dock har vi inte hört något från vare sig LO eller Kommunal för den delen. Detta beror på det facklig-politiska samarbetet med Socialdemokraterna. Där kritik mot ett marknadsliberalt fiasko inte är möjlig, då detta även skulle vara ett ifrågasättande av partiet.
Ifall vi medlemmar vill förändra samhället till det bättre, måste fler av oss från verkligheten börja arbeta politiskt. Och fackföreningar måste sluta agera hejarklack åt Socialdemokraterna. I stället ska vi tydligt visa att en annan verklighet är möjlig.
Nu när vi har historiskt låga medlemssiffror i fackföreningsrörelsen, och ett Socialdemokratiskt parti i fritt fall, är tiden mogen för nystart och nytänkande.
Om vi ska finnas kvar som motpol till giriga riskkapitalbolag och en privatiserad verklighet, där vår demokratiska rätt att påverka säljs ut till reapris, ställs det betydligt större krav på facket. Både som drivkraft och som kritisk röst i politiken.
Det är dags att stega ut och tydligt berätta vad vi vill!
Johan Eriksson
Kenneth Grampe
Magnus Bärnsten