Efter 250 dagars strejk antog stålarbetarna enhälligt nästa steg i sin tuffa kamp, vid sitt fackförbunds Generalförsamling som ägde rum den 6 juli.
Vid generalförsamlingen beslöt de strejkande kollektivt det nästa steget i den svåra kampen. Den fackliga styrelsens rapport godkändes enhälligt.
På grundval av resolutionen och dess förslag – som var ett enhälligt beslut av fackföreningsstyrelsen, kommer de att bjuda in arbetsministeriet till ett trepartsmöte för att diskutera resolutionen.
Bortsett från beslutet och dess förslag sände facket ett separat dokument till bolaget som ställde krav på ett möte. Plats och tid för mötet kommer att anges av företaget. Dessutom kommer facket att kräva ett möte med alla arbetscentren i Attica och be dem att skriva sina krav och i sin tur arrangera möten med arbetsministeriet. Det är värt att nämna att arbetsköparnas försök att undergräva generalförsamlingen, antingen genom försöka att få de strejkande att avstå från att rösta eller genom insatser som uppmanade till att stoppa kampen mötte ett resolut svar från församlingen och dess beslut.
Rapporten vid mötet
Girgos Siphonios, ordförande i styrelsen, presenterade en rapport på uppdrag av förbundets styrelse och konstaterade att fackföreningsmötet med justitie- och arbetsministeriet inte hade gett något konkret positivt resultat för kampen förutom sympati med den och råd om att ”tillbakadragande för att försvaga de strejkandes och fackets positioner”.
Han tillade: ”Under vår strejk har minskningen av löner genom såväl individuella som kollektivavtal spridit sig snabbt. Arsenalen mot arbetarna har förstärkts. Skatteplundringen, medicinbrist på sjukhus, fattigdom och misär har ökat. Det är bokstavligen och överallt ett krig mot arbetarklassen. I detta krig har vi stålarbetare banat nya vägar. Vi har tagit ett betydligt längre steg än andra. Det vi åstadkommit utgör en stor seger. (…) Vi, som genomgått denna stora kamp vet också att vi kommer att fortsätta eftersom slutet inte är här. Vi har en lång väg att gå innan vi besegrar dem. Vi måste bli av med Manesis, så att vi kan ta över fabrikerna och välståndet i vår ägo. Den stålarbetare som är i strejk visar oemotsägligt vem som producerar välstånd och att ”utan oss står hjulen stilla”.
Arbetarsolidaritet
Arbetarnas solidaritet med stålarbetarna fortsätter, både inom och utanför landet. Strax efter beslutet att fortsätta strejken fick stålarbetarna ett bidrag från en delegation pensionärer på 3.000 Euro som hade samlats in av olika pensionärsorganisationer. En delegation från Lärarförbundet i västra Attika gav 500 euro och PAME erbjöd två lastbilar frukt och grönsaker.
