Att sammanfatta 2013 års avtalsrörelse är inte lätt, det handlar om både ris och ros. Mest ris.
För att ta det från början så sammanträdde LO:s styrelse i november 2012 för att formulera avtalskraven samt att man satte ”märke”, i det här fallet kom man fram till 2,8% eller omräknat i pengar 700:-/mån samt en låglönepott. Att man kom fram till 2,8% var ingen siffra LO:s ekonomer räknat fram, det var den siffra LO fått från Riksbanken som i sin tur fått uppgifter från Europeiska Centralbanken. Det var den siffra som den svenska samhällsekonomin skulle tåla utan att äventyra inflationsmålet på 2% enligt bankekonomerna och därmed hade LO i vanlig ordning bara att anpassa sig. Man ville ju inte medverka till att förstöra statfinanserna och äventyra företagens vinster.
Byggnads var första förbund ut i avtalsrörelsen och mötte genast motstånd från motparten Sveriges Byggindustri som hävdade på order från Svenskt Näringsliv att inga förbund fick skriva ett avtal utan att först industriavtalet var klart, läs IF Metall. Man hänvisade till att det var industrin som skulle sätta ”märke”, ett resonemang som Byggnads inte godkände utan hävdade LO-samordningen och att LO redan satt ”märke”. Resultatet blev att Sveriges Byggindustri förhandlingsvägrade och vidhöll det tills Byggnads varslade om strejk för 3 000 medlemmar. När så Sveriges Byggindustri väl kom till förhandlingsbordet vägrade man att diskutera rena lönefrågor, däremot kunde man tänka sig att förhandla om Byggnads hjärtekrav Ordning och Reda. Huvudentreprenören skall vara ansvarig för att hela entreprenadkedjan följer lagar och avtal. BI:s hållning till kravet om ordning och reda i byggbranschen var att man i och för sig delade Byggnads uppfattning i frågan, men det var inte en fråga för parterna, det var enligt BI en fråga för riksdagen. BI:s uppfattning var rena katastrofen för Byggnads, att Annie Lööf skulle hantera frågan var ett skräckscenario. Byggnads och framför allt dess medlemmar som visade sig mycket stridsberedda skall ha ett mycket stort tack från hela svenska arbetarklassen då man till sist lyckades vrida denna fråga ur händerna på nyliberala riksdagspartier och deras anpasslingar. Byggnads fick in frågan i avtalstexten. Ett stort nederlag för den moderna politiska högern i Sverige, och inte minst för EU och dess domstol.
Samtidigt med detta satte sig IF Metall i förhandlingar med sin motpart, Teknikföretagen.
Alla fackliga förhandlare vet bättre än någon annan att drömavtalet för arbetsköparna är ett så långt avtal som möjligt, motsvarande vill LO-förbunden ha en så kort avtalsperiod som möjligt. Talesättet från LO-förbunden är att ju längre avtal dess dyrare skall det bli för arbetsköparna. IF Metall började genast förhandla om ett långt avtal, ett treårigt. När så IF Metall väl tecknade ett treårigt avtal släpptes förhandlingarna för övriga förbund. Enligt Svenskt Näringsliv var nu ”märket satt”.
I samma stund som IF Metall skrivit under avtalet med Teknikföretagen blev det återigen dags att snabbinkalla LO:s styrelse för att diskutera avtalet. LO:s ”märke” på 2,8% hade genom IF Metalls avtal förvandlats till 2%. I IF Metalls något annorlunda förhandlingsvärld blir ett avtal billigare desto längre det är. Helt enligt Svenskt Näringslivs instruktioner.
LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson upprepade sin redan tidigare kända uppfattning om att det var industrin som skulle sätta ”märke” inte LO. Han hade alltså på tre månader under starkt intryck från Svenskt Näringsliv ändrat uppfattning. Han uppmanade därför LO:s styrelse att acceptera uppfattningen att IF Metalls avtal skulle sätta ”märke”. När så styrelsen röstade i frågan var det tre av femton förbund som vägrade. SEKO, Transport och Elektrikerna godkände inte IF-Metall avtalet som ”märke”. Gemensamt deklarerade man att IF Metalls avtal var alldeles för dåligt för att kunna accepteras.
I och med detta beslut står det helt klart att LO nu står med byxorna nere. Först enar man sig om ett ”märke” på 2,8%, när man så märker att Svenskt Näringsliv inte bryr sig om det, ja då överger man sina egna ståndpunkter och förklarar att det är Svenskt Näringsliv som bestämmer ”märket”. Det betyder också att allt tal om LO-samordning är överspelat och LO- styrelsen kan inte annat än framstå som ett antal pajaser som borde syssla med andra saker än så viktiga som lönebildning.
Beslutet i LO-styrelsen betydde också att en annan facklig sammanslutning klövs mitt itu. Byggnads, SEKO, Elektrikerna, Målarna, Transport och Fastighets bildade en gemensam sammanslutning för några år sedan, kallad 6F, och avsikten med det var att man gemensamt skulle få en starkare röst i LO:s styrelse. I praktiken var det så att 6F skulle kunna balansera IF Metalls och Kommunals skadliga inverkan på LO. Även det visade sig genom beslutet i LO:s styrelse vara en papperstiger man inte ens själva brydde sig om.
Vi kan alltså utan minsta tvekan redan nu, innan alla förbundsförhandlingar är avklarade, förklara att avtalsrörelsen klätt av LO in på bara kroppen och organisationen som tidigare kunde betraktas som tragisk i sin politiska gärning nu tagit ett steg till. Man är nu rent löjeväckande i sitt beteende och därmed är avtalsrörelsen en mycket stor förlust för svenska arbetarklassen.
Svenskt Näringsliv garanterar genom sina gigantiska konfliktfonder att arbetsgivareorganisationer aldrig behöver lida ekonomiskt vid konflikt. Då öppnar Svenskt Näringsliv dessa fonder och därmed garanteras att arbetsköparorganisationerna och dess medlemsföretag aldrig drabbas ekonomiskt. Det handlar om enorma summor, minst 100 miljarder finns att tillgå. Nu skall ingen tro att detta är en villkorslös välvilja, den är förknippad med mycket tydliga och icke förhandlingsbara motkrav. Den arbetsgivareorganisation som skriver under ett förbundsavtal utan att först ha ett klart godkännande från Svenskt Näringsliv ställs utanför. I praktiken betyder det nu, sedan LO abdikerat, att det är Svenskt Näringsliv som bestämmer och kan därmed utses till 2013 års stora och verkliga segrare.
Det finns uppenbarligen lite att göra för svensk arbetarklass.
Lars Lundberg
