(Ursprungligen publicerat i Riktpunkt nr 14/1999.)
Den här hösten kommer att bli svår på många sätt, nu när så många går utan jobb och riskerar att bli utförsäkrade från a-kassan. Hoten om uppsägning ligger som en förlamande hand över landet. Inget parti i riksdagen, ingen politiker vågar ställa sig upp och säga; ge oss förtroende så skall vi avskaffa arbetslösheten. Detta är en omöjlighet, eftersom arbetslösheten är en del av marknadsekonomin. Den går helt enkelt inte att avskaffas, för då måste man först avskaffa marknadsekonomin – och den försvarar man till sista andetaget. Men för hundratusentals svenskar är idag marknadsekonomin, eller kapitalismen som jag hellre vill kalla den, omänsklig. Kapitalismen ställer utan vidare hundratusentals utan arbete.
Kapitalismens misslyckande ställer mängder av ungdomar utanför ett riktigt arbetsliv och utan framtidstro i det nu rådande klassamhället. Hur skall man kunna tro på ett bättre liv när regeringen enbart hyllar marknaden, en marknad som enbart har lönsamhet som drivfjäder.
Även om arbetslösheten understundom sägs sjunka så ställer kapitalismen hundratusentals utan arbete. Allt fler slås ut ur systemet och tvingas leva på socialbidrag, vilket innebär existensminimum. Men nu så har våra kära politiker kommit på att vi skall arbeta av dessa bidrag, vilket naturligtvis applåderas av kapitalet.
Regeringen har utrett frågan om de ”allt för generösa bidragen” och kommit fram till den mycket underliga slutsatsen att om det utgår färre bidrag så blir det fler jobb!!! I korthet så går det ut på att tvinga långtidsarbetslösa till utbildning eller praktikjobb för en struntsumma per dag.
Det får mig att osökt tänka på när jag var barn och farsan berättade om ett sk AK-arbete som han utförde på 30-talet. Dom grävde ner en vattenledning som skulle förse hushållen i Ö-viksområdet med dricksvatten. Det arbetet utfördes till löner som lagstadgat låg under den lägsta grovarbetarlönen. Även om man kunde tala om umbäranden på den tiden, och att farsan naturligtvis var glad över att kunna försörja sig själv, så kan jag minnas hur han föraktfullt berättade om förhållandena på arbetet. Kort sagt så kände dom att det var ett 2:a klassens jobb och lönen var därefter. Men trots detta så ligger samma vattenledning kvar idag och servar hushållen åtminstone under en överskådlig tid in på 2000-talet.
För det andra, om det nu finns arbetsuppgifter varför inte låta utföra dessa till avtalsenliga löner? Då kan vi börja tala om att komma tillbaka i arbetslivet, kort sagt det finns arbetsuppgifter åt alla. Det enda som hindrar är det trångsynta marknadsekonomiska tänkandet.
Ingen kan längre förneka att vi lever i ett klassamhälle. Nu måste vi stödja och initiera kamp. Allt motstånd som slår emot den här politiken är bra.
I det här läget så har naturligtvis vänstern ett tillfälle, men svåra tider innebär inte automatiskt att folk går åt vänster. Vi måste vara konkreta, flexibla och kunna agitera för att få gehör för vår politik. Men jag har märkt att LO-folk som förut tyckte illa om ”kommunister”, börjar inse att vi är att lita på och har goda idéer.
Ett planerat samhälle som inriktar sig på att fylla de mänskliga behoven som finns i Sverige, är det enda alternativet som kan ge arbetarklassen hopp om arbete och trygghet. Kapitalismen som innebär massarbetslöshet och ständig social nedrustning måste avlösas av socialismen.
Mats Hedell
