Jag vet inte vad läsarna har en åsikt om detta men jag har en känsla att människan frihet i världen har begränsats sedan 1990-talet. Det finns många tecken på detta. Abortmotståndarna runt om i världen – även här i Sverige – har fler sympatisörer än någonsin. USA har en uttalad rasist och kvinnohatare som president. Duman i Ryssland beslutade om lättnader i lagen om misshandel i hemmet – den som slår en kvinna eller sitt eget barn får enbart böter eller några veckors fängelse. NATO tillsammans med USA störtar regimer (Irak, Libyen och Ukraina) utan kritik från någon. Människorna har blivit ytliga och opererar sig för att bli ’vackra’. Vi har vant oss vid tiggare utanför vår lokala affär. Den som har råd får en utmärkt sjukvård medan de andra – arbetarklassen – får stå ut med långa köer och ibland utebliven vård. Allt medan skattemedel går till privat sjukvård. Facket står på företagens sida. Företagen får göra vad som helst när det gäller de anställda. Människor är rädda för att säga sin åsikt på arbetsplatsen. Risken är stor att man förlorar arbetet om man är visselblåsare. Enligt PK-eliten är den liberala individen som räknas – inte folket. Skolorna är uppdelade i huvudsak efter inkomst och religion. Elever till rika föräldrar behöver aldrig möta elever till fattiga familjer. Dom konservativa och dom religiösa krafterna vädrar morgonluft. Socialdemokraterna står på företagarnas sida. Nazismen är tillbaka.
Kan förklaringen till försämringarna härröra med att det socialistiska Sovjetunionen kollapsade? Var Sovjetunionen en garant för den friheten – både i Sovjetunionen och här i Europa och i USA? I Sovjetunionen var det tillåtet för kvinnan att göra abort. För en kvinna i Sovjetunionen var det mycket lätt att få ett arbete och uppmuntrades från regeringshåll att göra så. Många kvinnor studerade till läkare, advokater och med flera andra yrken som vi i västvärlden räknades som mansdominerade. Det var mycket vanligt att möta en kvinnlig ingenjör i Sovjetunionen på 70-talet. Under många år var kvinnan i centrum och respekterades från regeringen till lokala beslutsorgan och från fackligt håll.
Faktum var att utan kvinnan hade Sovjetunionen inte kunnat byggas upp. Under och efter andra världskriget led Sovjetunionen naturligt nog brist på män. Verkligheten fick kvinnan att gå ut i arbete. Dessutom var det många kvinnor som försvarade både Moskva och Leningrad från nazismen allt medan andra kvinnor arbetade i vapen- och jordbruksindustrin. Utan den sovjetiska kvinnan hade med största sannolikhet nazismen segrat.
Självklart fanns det brott i Sovjetunionen, precis som det fanns i andra länder. Korruption, stöld, missbruk, misshandel och med flera brott. Men misshandeln av kvinnor och barn i hemmet var inte så utbredd som den är i dagens Ryssland. Förklaringen kan vara många. Jag vet inte hur lagarna ser ut i dag i Ryssland, men i Sovjetunionen var det mycket lätt att skilja sig, och i och med det kunde kvinnan flytta från den misshandlade mannen. Skilsmässostatistik var stor på 60- 70- och 80-talet. Det kan också vara att misshandeln hindrades av Sovjetunionens bostadsproblem. Eftersom Sovjetunionen hade brist på bostäder så bodde människor trångt. I vissa fall kunde tre fyra familjer leva tillsammans i en lägenhet – oftast var det släktingar (såsom mor och farföräldrar och syskon). Och dessa släktingar skulle upp och arbeta nästa dag och ville inte bli störda av människor som misshandlade sin hustru eller sin man. Visst kunde det urarta och hela familjen kunde börja misshandla varandra. Myndigheterna kunde i sådana fall ingripa och ställa brottslingarna inför rätta och döma dom till grova böter och/eller fängelse. På så sätt skyddades kvinnan och barnen kollektivt.
I dag lever den ryska medelklassen som den svenska medelklassen – en familj i en bostad. På gott och ont. Ingen ser när någon misshandlar hustrun, barnen eller mannen (även kvinnor kan misshandla). Eller väljer att titta bort. Egoismen gör att ingen vågar anmäla ett brott.
Misshandel är ett GROVT BROTT oavsett var det än sker – i hemmet, i Ryssland, i USA, i Sverige eller något annat land – och ska bestraffas med flera års fängelse. Men hindrar enbart fängelsestraff människor från att misshandlar varandra? Nej, det gör det inte. Straffet ska kombineras med vård – oavsett om brottslingen är psykiskt sjuk eller inte.
Och kanske borde även grundtanken hos människan förändras. Under samma veva som Duman beslutade om att minska straffet för den som misshandlar i hemmet så direktsändes på Facebook här i Sverige en våldtäkt på en kvinna. Vi måste arbeta för att hjälpa varandra – inte stjälpa varandra. Inte vara självcentrerad utan försöka vara empatisk. Men är den svenska människan så empatisk att hen förbiser rädslan och våga anmäler ett brott? Eller har empatin redan fallit offer för den liberala individuella ’friheten’? Vågar vi kritisera eller anmäla en myndighet, politiker, företagare eller en vanlig människa som medvetet begår ett brott? Eller grannen eller släktingen som misshandlar sitt barn?
Kerstin Stigsson
