Brexit och den brittiska bilindustrin
Att gå tillbaka till de klassiska kommunistiska skrifterna och studera, bilda sig och tillägna sig dem är något varje kommunist är förpliktigad att göra. Det berikar inte bara analysen av situationen idag och ger oss verktyg med vilka vi kan skapa ordning av det kaos som omger oss, utan de ofta mer än hundra år gamla skrifterna är förvånansvärt träffande även idag, vilket om något är ett bevis för att de fortfarande är giltiga och relevanta!
I artikeln Vem gagnar det? som publicerades i Pravda 1913 hittar kommunister inte bara en enkel instruktion till hur man kan tolka politiska beslut (det gäller helt enkelt att följa pengarna), utan även en nästan kusligt träffande beskrivning av förhållandena idag:
Ett exempel är att ”Europa”, stater som kallar sig ”civiliserade”, nu är mitt uppe i en ursinnig hinderlöpning vad gäller rustningar. I tusen tonarter, i tusentals tidningar, från tusentals podier skriks och väsnas det om patriotism, om kultur, om fosterland, fred och framåtskridande – och allt detta för att rättfärdiga nya utgifter på tiotals och hundratals miljoner rubel till alla möjliga förintelsevapen, till kanoner, ”dreadnoughts” (pansarkryssare av senaste typen) o d.
Beskrivningen skulle kunna vara en direkt beskrivning av dagens situation, vi måste bara byta ut föråldrade vapen och byta valuta. Vi måste där ge Marx rätt när han skrev att historien upprepar sig, först som tragedi och sedan som fars. Detta är dock bara en parentes.
Det viktiga i artikeln Vem gagnar det? är Lenins kommentar kring hur man ser vilka som står bakom ett politiskt beslut. Lenin menar att i de fall där det inte är direkt uppenbart vilka som står bakom ett beslut eller förslag så måste man titta på vem det gagnar. Det viktiga är inte vem som direkt uttrycker förslaget, utan det viktiga är vilka som tjänar på det. Genom att titta utifrån detta perspektiv hittar man oftast rätt. Lenin själv exemplifierar utifrån sin tid och konstaterar att den alltmer uppskruvade patriotismen och nationalismen främst ger vapenindustrin en marknad. Denna princip gäller än idag, men det finns andra belysande exempel.
För lite mer än ett år sen röstade stora delar av det brittiska folket att lämna den Europeiska Unionen. Sedan dess har utvecklingen gått snabbt. EU har konsoliderats, rustningen har stegrats och snacket om att Europa måste ta hand om sig själva i världen blir allt vanligare. En av motståndarna var The Society of Motor Manufacturers and Traders, branchorganisationen för Storbritanniens bilindustri. Innan Brexit tog de tydligt ställning mot och 77% av deras medlemmar var mot Brexit. Varför då?
Den brittiska bilindustrin har för länge sedan slutat vara brittisk. De klassiska märkena Mini Cooper och Rolls Royce ägs av BMW, Vauxhall håller på att säljas till Groupe PSA (Peugeot och Citroen), Jaguar och Land Rover ägs av den indiska Tata-koncernen, Aston Martin har väldigt nära relationer med Mercedes, Bentley ägs av Volkswagen och Lotus ägs av Geely (samma företag som äger Volvo!).
Banden mellan de brittiska företagen och de europeiska, främst tyska och franska, är alltså täta. Tittar man lite på marknadsandelarna i Storbritannien för de europeiska bilföretagen ser man att det absolut största företaget är Volkswagen, som tillsammans med dotterbolag har 19,5% av marknadsandelarna. Därefter kommer Groupe PSA med 15%, BMW med 9,3%, Mercedes-Benz med 7% och slutligen Renault på 4%. Tillsammans är det en marknadsandel på nästan 55%. Den brittiska marknaden är en väldigt viktig marknad för de europeiska biltillverkarna. För de tyska biltillverkarna är Storbritannien en mycket större marknad än den franska och för de franska biltillverkarna är Storbritannien en viktigare marknad än Tyskland.
Att den brittiska bilindustrin tog ställning mot Brexit har alltså sin grund i dels de ägarförhållanden som existerar (det är enklare för företagen att expandera inom EU än utanför) och dels den avsättningsmarknad som Storbritannien är för de tyska och franska biltillverkarna.
Den brittiska bilindustrins förhållande till Brexit är ett väldigt pedagiskt exempel på hur bakomliggande intressen styr politiken. På samma sätt förhåller det sig givetvis överallt. Bakom de beslut som tas i Sverige angående exempelvis bostadspolitiken eller skolan har också kapitalintressen bakom. Följer man pengarna och frågar man sig hela tiden vem som tjänar på något hamnar man väldigt ofta väldigt nära sanningen!
Andreas Sörensen
