I Kommunalarbetaren 1/2018 skriver Anders Brändström, skötare på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, om pensionerna. Han påpekar att det nya pensionssystemet kräver minst 40 års heltidsarbete för att en kommunalarbetare med 25 000 i månadslön ska få ut full pension – i annat fall slutar man som fattigpensionär. Det här är en fullständig katastrof för den som arbetat deltid eller varit hemma med barn en längre tid.
Brändström vill att den allmänna pensionen som arbetsköparen betalar in ska viktas till lågavlönades fördel, bland annat efter utbildning, arbete, kön eller förväntad livslängd, och att man ska kunna förhandla om detta mellan fack och arbetsköpare. Men det är inte allt: Brändström tar upp att arbetsköparen betalar in 30 procent av lönen i pensionsavgift för inkomster mellan 38 500 och 150 000 kronor i månaden, men bara 4,5 för den del av lönen som ligger under 38 500 kronor. Det slår honom som djupt orättvist, och därför borde det också vara en förhandlingsfråga tycker han.
Och eftersom det är så orättvist uppmanas vi individuellt att pensionsspara så att vi ska kunna rädda oss ur fattigdomen när vi blir gamla, ett sparande som artikelförfattaren skulle vilja ha kollektivt, man får förmoda i fackets regi.
Som ett sidospår i artikeln tar Brändström också upp pensionsålderns höjning som ett allvarligt problem.
Författaren har förstås rätt när han sätter fingret på problemen, men lösningarna känns onödigt byråkratiska och tillkrånglade – som om det gäller att få det existerande pensionssystemet att bestå, fast i en form som känns påverkningsbar och ”mera rättvis”.
Men hur skulle det vara att avskaffa hela eländet? Hur skulle det vara om alla människor fick en och samma pension – en rejäl pension som det går att leva på. Alldeles oavsett med vad och hur länge en människa arbetat och utan att behöva förhandla med dem som redan tagit ut mer än sin del av arbetarens vinst? Och oavsett den anställdes kön, arbetstid och förväntade livslängd… För vad betyder egentligen den sista formuleringen? Ska den funktionshindrade eller den sjukdomsdrabbade få mindre, ska vi kolla om det finns riskfaktorer i skötarens eller löpande band-arbetarens DNA? Ska den som väger för mycket eller har ohälsosamma blodfetter få mindre? Och hur skulle det vara om det inte gjordes någon skillnad mellan allmän pension och tjänstepension? Hur skulle det vara om vi slapp spara, vare sig individuellt eller kollektivt, för att kunna äta och betala hyran när vi blir gamla?
Hur skulle det förresten vara om alla fick den här pensionen vid en bestämd ålder, säg vid 55 år, så att det fanns kraft och liv kvar när ledigheten och pengarna kom? Den som ville kunde ju få arbeta hur länge som helst efter det – för det finns människor som älskar sina jobb. Men då ska de ha lön för sitt arbete OCH full pension, förstås.
Kanske är det dags att sluta försöka få kapitalismen att fungera och tänka utanför ramarna för att hitta lösningar på dess fullständigt onödiga orättvisor och problem!
Marina Weilguni
