Enligt Partito Comunista, Kommunistiskt Parti, Italien, visar valutgången att partiet gjorde en korrekt analys av vänsterns roll. Det Demokratiska Partiet, PD, förde en politik som förrådde arbetarklassen och andra närstående skikt av befolkningen, och straffades i valet – men detta drabbar nu också alla vänsterkrafter utan åtskillnad. Rösternas geografiska spridning visar att det inte längre finns några ”röda” regioner, utan att vänstern dränktes av en våg av proteströster som främst kom från de södra delarna av landet och de lägre socialgrupperna.
”Även de som – precis som vi – inte har något att göra med PD, och som har en politik som går stick i stäv med deras, drabbas av denna lavin”, säger det italienska kommunistpartiet. ”Med undantag för små militanta och medvetna sektorer gick proteströsterna inte till partierna till vänster om Demokratiska partiet, utan istället till Femstjärnerörelsen och Lega Nord.”
Det som efter valet fortfarande är centrala frågor för människorna är framför allt frågorna om arbetet och sociala rättigheter. Det handlar inte om att erövra nya rättigheter, snarare känner många en rädsla för att hamna i ett ännu värre läge. Det är inte klasskampen utan ett krig mot smygande fattigdomen som upplevs som det viktigaste.
Partito Comunista säger i sin analys: ”Det kan inte vara annorlunda, eftersom vänstern har gjort allt för att ignorera sin egen sociala bas, sina egna rötter och dessutom övergivit sitt slutliga mål. Att åstadkomma en förändring av detta är ett långsiktigt arbete som bara kan genomföras med kontinuerlig och konsekvent närvaro.”
PD:s nederlag är enormt och drar med sig Berlusconis parti ”Liberi e Uguali” (de Fria och Jämlika). Partito Comunista menar att den ledande gruppen som styrde PCI:s upplösning (PCI är det tidigare italienska eurokommunistiska partiet), som kontrollerade majoriteten av den viktigaste italienska fackföreningen och som var den viktigaste navet i mitten-vänster regeringarna under två decennier fick ett svårt slag. Vänsterkrafterna i deras organisation är idag noll.
Om sin egen valstrategi säger partiet: ”Vi döljer inte svårigheterna och har inga falska illusioner, utan vi säger tydligt att vårt mål är att använda valen för att stärka partiets struktur, utan att framhålla ett orealistiskt inval i politiska institutioner. Resultatet är exakt vad vi förväntade oss. Vi hade som mål att få 100 000 röster på nationell nivå. Detta mål, även om det är litet, preliminärt och ännu inte helt definitivt, kan vi säga att vi har uppnått och överträffat.”
I alla de områden där partiet ställde upp i valkretsarna var resultatet 0,65%, med toppar på 1% i Toscana och Emilia Romagna, något som visar ökat stöd i dessa arbetardominerade regioner.
Större resultat skulle kunna ha uppnåtts om andra kommunistiska styrkor hade följt kommunistpartiets uppmaning till en seriös politisk diskussion och sökande efter enighet, även med tanke på valet, utan att föredra att uppgå i en allmän vänsterrörelse. De förenade kommunisterna skulle utan tvekan ha uppnått mer, menar man. Partito Comunista har nu för avsikt att fortsätta arbeta för att öppna en konkret debatt med de många kamrater som stödde partiet de senaste månaderna.
När det gäller extremhögern är kommunistpartiet mycket kritiska mot PD som blåste upp deras betydelse medialt i sin valkampanj – en antifascism utan politisk strategi, vilket i praktiken betydde extra publicitet för nyfascisterna. I själva verket inte fick dessa dock inte framgångar som opinionsundersökningarna tydde på.
Analysen avslutas med att påpeka att Partito Comunista använde dessa val för att befästa partiets närvaro. Nu kommer man att diskutera på nationell och lokal nivå och hitta sätt att göra ytterligare framsteg under de närmaste månaderna. Det konkreta målet är att omvandla de 100 000 rösterna – och de många fler som partiet inte kunde få eftersom det inte ställde upp i alla valkretsar– till ett stöd för partiet. Partiet ska öka sin närvaro i fabriker, arbetsplatser och skolor, och tillsammans med den kommunistiska ungdomsfronten stärka de strukturer och organisationer som är nödvändiga för att konkret gå vidare med den kommunistiska återuppbyggnaden i Italien och med kampen.
