I den marxistiska teorin finns faktiskt inte en sådan term. Det är bara en platsbeteckning på var Jakobinerna – som var de radikalaste politikerna under den Franska revolutionen – satt i parlamentet.
Vänster är ett påhittat begrepp, en rökridå som under svåra och besvärliga perioder användes av kommunisterna för att de skulle kunna verka när de var förföljda. Det var kommunisternas kompromiss för att kunna verka inom systemets strama politiska gränser. Tillsammans med kommunisterna fick reformister, opportunister, socialister, demokrater och andra plats i liknade frontpartier och grupperingar som kallades ”vänster”. Men det har spelat ut sin roll, åtminstone i Sverige.
Samverkan mellan socialdemokrater och kommunister under Andra Internationalens tid utformade en glad utopi om att alla kan leva under samma tak. Det förändrade Lenin. Men samma utopi gjorde sig gällande efter Andra Världskriget när stora europeiska kommunistiska partier samarbetade med socialdemokrater och med en del av den ”patriotiska” borgarklassen för att skapa en ”ny demokrati” och bekämpa fascismen.De ingick i borgerliga regeringar i tron att de skulle kunna omvandla kapitalismen inifrån. Men så småningom blev de här kommunistpartierna själva reformistiska, och de omvandlades till ett slags ”vänstersamvete” åt socialdemokratin. Vissa av dem anammade sedan eurokommunismen. De partierna är inte längre kommunistiska.
I den ekonomiska sfären är vänsterns budskap ”Strävan efter en rättvisare fördelning av rikedomarna eller av den ”sociala produkten”. Om den illusion som gömmer sig bakom förhoppningen om en rättvisare fördelning och vad det innebär för arbetarklassen har Marx skrivit i Kritik av Gothaprogrammet.
Vänstern ifrågasätter inte det kapitalistiska produktionssättet, arbetar inte för någon förändring av produktionsförhållandena och inte heller för socialisering av produktionsmedlen.
Den vänster som strävar efter en bättre fördelning av de kapitalistiska rikedomarna är för reformer och därmed mot revolutionen. Kapitalismens kriser försvårar, och utesluter nästan en mera rättvis fördelning. I dessa tider har inte de som kallar sig ”Vänstern” något nytt ekonomiskt förslag att komma med, inget förslag som på ett grundläggande sätt skiljer sig från de borgerliga partiernas förslag.
Ett sådant förslag kan vara aktuellt bara under kapitalismens uppgång, och då under förutsättningen att arbetarrörelsen är stark och påstridig. Det var fallet när Sovjet och de andra socialistiska ekonomierna fanns, och det kapitalismen upplevde ett verkligt hot. Utan eftergifter fanns risk för revolution! Efter socialismens fall behöver kapitalismen inte längre göra sådana eftergifter. Det betyder att vänstern inte kan komma med några genomförbara ”vänsterförslag” och det i sin tur medverkar till att denna vänster blir en del av det borgerliga politiska systemet.
Det är inom den estetiska och moraliska sfären vänstern haft en påverkan, som när det gäller litteratur, poesi, måleri, retorik mm. – inom kulturen med andra ord och mindre på den ekonomiska/politiska scenen. En annan sfär där vänstern påverkat är när det handlar om de individuella rättigheterna och friheterna som bygger på olikheter och skillnader (identitetsfrågor), något som också kan kallas för sociala rättigheter. De hör båda områdena ger upphov till en intern konflikt inom vänstern. Å ena sidan stödjer man det kapitalistiska produktionssättet, men å andra sidan kritiserar man kapitalismen på en retorisk och idealistisk nivå. Man ifrågasätter systemet och samtidigt vill man vara en del av det.
Det skapar en vånda och en frustration hos tänkande personer: något måste ändras, men vänsterideologin tillåter inga revolutionära förändringar. I perioder av ekonomisk kris avslöjas alla framgångar som de sociala rörelserna har uppnått som hägringar eftersom kapitalet inte har råd med eftergifter. Eftergifter när det gäller andra sociala rättigheter blir då antigen utan substans eller helt ofarliga för systemet. T.ex.är homosexuellas rätt att gifta sig med varandra eller att adoptera barn mera aktuellt som en ”eftergift” eftersom det inte kostar någonting,utan bara väcker bara moraliska och religiösa frågor. Det är naturligtvis en viktig rättighet värd att kämpa för, precis som många andra frågor som inte kostar kapitalet någonting. Det är rätt och bra att göra upp med gamla fördomar och unket förtryck av människor som inte följer en traditionellt utstakad livsväg. Men det blir fel när sådana frågor tillåts skymma annat som är minst lika viktigt – t.ex. rättigheten att ha billiga bostäder eller riktig och bra vård åt alla. Det är något som kostar och som därför skjuts i bakgrunden.
Vänstern är en väsentlig beståndsdel av den stora illusionen i ett klassamhälle, en illusion som en del småborgare och arbetare felaktigt har om kapitalismen. Illusionen baserar sig på en tid när kapitalismen var på uppgång och socialismen var närvarande. Det pressade fram kapitalets eftergifter för en mera rättvis fördelning. Det resulterade förstås i en bättre ekonomisk situation för det arbetande folket, och vänstern har svårt att förstå att den tiden är förbi.
För närvarande kan termen ”vänster” bara användas som ett väntrum, en inskolning till socialdemokratin. Vänsterns roll som socialdemokratins mera radikala del kan vara oerhört farlig. Här kan människor luras in i att tro att deras engagemang innebär en väg till förändring, att de kan driva socialdemokratin åt vänster. Det kapitalistiska systemet använder vänstern till sin fördel för att splittra arbetarklassen. Den får sprida sina illusioner och det medför stora och allvarliga konsekvenser för klasskampen. Vänstern är som en buffert som dämpar alla revolutionera tankar och rörelser och skapar därmed desperation. Det här jämnar vägen för högerpopulisterna och fascisterna.
Kapitalets propaganda kallar ibland vänstern för kommunister bara för att vilseleda arbetarklassen, och i samma syfte kallar man socialdemokraterna som ett vänsterparti. Ändå – det finns ”vänsterfolk” på arbetsplatserna och på gräsrotsnivå inom de otaliga frontorganisationerna som verkar i landet. Dessa progressiva människor vill ha en förändring och de anar att kapitalismen inte kan lösa samhällets problem, men de har inte den rätta förståelsen av klassbegreppet och lever i viss mån i en illusion. De kan betraktas som allierande när tiden för en samhällsomvandling kommer, och under kommunisternas påverkan kan deras aktivitet bli revolutionär.
Det är bara kommunisterna som har ett annat ekonomiskt förslag som gynnar majoriteten av befolkningen, som gynnar alla dem som producerar rikedomarna. Kommunisterna har ett program om ett annat system som arbetarmakten kommer att bygga. Ett system där människor inte ska utnyttjas för att några få ska bli rikare och mäktigare. Ett system som gynnar fred och avspänning. Ett system där alla ska vara jämlika och likvärdiga. Vägen är lång och svårigheterna är enorma. Men en röst och stöd till SKP kan göra den kortare än vad man tror.
Potemkin
Artikelförfattaren skriver ”Den vänster som strävar efter en bättre fördelning av de kapitalistiska rikedomarna är för reformer och därmed mot revolutionen”.
Nja, kan man inte vara båda?
SKPs Lars Lundberg säger så här i videon på SKPs valsajt: ”Vi kommunister har aldrig någonsin trott att vägen till socialismen går via MBL eller LAS. Däremot så vet vi att det som kan förbättra arbetarvillkoren, det är också vår politik.”
Jag håller med Lundberg. Krav på reformer kan och ska utmana kapitalet. Som t ex krav på höjda löner. Eller krav på en säker arbetsplats. Detta gör att vi kommunister får bättre anseende bland våra arbetskamrater när vi tar arbetarklassens parti mot arbetsgivaren (d v s kapitalet).
Om vi inte gör något, inte ställer krav på kapitalet – utan sitter och väntar på revolutionen – så vinner vi inte heller revolutionen. Det blir kontraproduktivt. Vi måste slåss för arbetarklassen, försvara arbetarklassen och dom fattiga mot kapitalet – även under ett kapitalistiskt system.