INTERVJU. Att socialismen i grunden handlar om att skapa ett samhälle där människor kan finna förutsättningar för ett utvecklande, lyckligt och hälsosamt liv är något som lätt kan hamna i skymundan – det är enkelt att fokusera på det som media och den samhälleliga debatten under kapitalismen talar om för oss är viktigt att diskutera. Då händer det att man glömmer att alla viktiga krav på löner och resurser inte är ett slutmål, och att det behövs mycket mer och mycket annat för att människor ska kunna växa.
Därför är det ett nöje och en glädje att intervjua och presentera SKP:s andra namn på riksdagslistan, Marie Norgren, som är ordförande för SKP:s avdelning i Lund och sitter i partistyrelsen. Det som är centralt för henne är kultur, natur, idrott och hälsa. Och dessutom diskrimineringsfrågor, lägger hon snabbt till, när jag har skrivit ned det första. Det visar sig snart att Marie också tänker mycket på miljön i stort, och på hur det fungerar inom vården, på arbetsmiljö, flyktingfrågan och annat mer… Men innan vi går in på politiken vill jag gärna veta hur hennes väg till SKP sett ut.
”Jag har varit kommunist sen jag var åtta år”, säger hon. ”Jag växte upp i en fosterfamilj där det handlade om att vara solidarisk och att tänka på andra, och min fosterfar var en vänstermänniska. Han brukade klappa mig på huvudet och säga ’min lilla kommunist’. Jag är utbildad operasångerska och har arbetat mycket utomlands, men återvände till Sverige för att undervisa och forska inom musik, och när jag jobbade på ett gymnasium i Helsingborg kom jag i kontakt med dåvarande KPML(r). Jag gick med där, men kände att de utvecklades i en socialdemokratisk riktning, och när sedan Robert Mathiasson blev ordförande urartade deras politik totalt. Så jag lämnade ett parti som under tiden hade strukit marxismen-leninismen ur sitt namn och blev medlem i SKP. Sen kongressen förra året sitter jag i PS också. Både det och att jag står som andra namn på riksdagslistan visar på att de frågor jag brinner för är viktiga för SKP. Sen är det förstås bra ur jämlikhetssynpunkt att en kvinna står högt på listan.”
När vi kommer in på politik och valrörelse säger Marie att vi ofta diskuterar styrda frågor.
”Ta till exempel de frågor som av media presenteras som de viktigaste valfrågorna för svenska folket – de nöts in om och om igen, så att människor nästan blir hjärntvättade och till slut inte längre vet vad de egentligen har för åsikter. Det är oerhört begränsande, och därför är det viktigt att vi tänker på att SKP har ett ansvar som parti att stimulera människor att tänka självständigt och att avslöja den borgerliga ideologin.”
Jag frågar hur hon tänker sig att ett socialistiskt samhälle skulle kunna fungera när det gäller just kultur och natur, vilka visioner hon vill förmedla och får mig en lärdom i konkret politik istället.
”Visioner, drömmar och ideal måste vara en del av SKP:s politik och därför också av partiets valrörelse – men det betyder inte att vi ska sitta ner och skjuta upp allting tills vi kan bygga ett nytt samhälle. Vi måste börja redan under kapitalismen och medvetandegöra människor, hjälpa människor att mogna och känna oss in i olika situationer. När det gäller kulturen måste vi ta tag i människor och helt enkelt utsätta dem för kultur. Jag jobbar med flyktingar, och jag är brutal – jag tar dem till konstutställningar och klassisk musik, och ofta upptäcker de vad kultur kan ge dem.”
”Vi måste ställa krav på samhället. Det måste finnas mötesplatser i människors närmiljö, där man både kan uppleva kultur och skapa själv. Unga människor måste ha ställen där de kan samlas, kulturhus och kulturcaféer. Det här är viktigt och har direkt betydelse för hur människor mår både fysiskt och psykiskt – jag har till exempel forskat om hur musik påverkar människors hälsa rent konkret, och folk lever helt enkelt längre om de lyssnar på musik! Det är partiets roll att ställa de här kraven som betyder så mycket för människors välbefinnande och att kämpa för dem.”
När vi är inne på kulturen tycker Marie också att det är viktigt att vi värnar kulturarvet. På våra museer i Sverige finns personal med stora specialkunskaper, som kan öppna nya världar för sina besökare. Att slå samman museer till större enheter som de flesta partierna nu vill göra är vansinne, ett slöseri med kunskap och en förlust av viktiga yrkesgrupper – och förstås ett svårt slag mot allmänbildningen.
Det tycker jag låter som bra krav när det gäller kulturen – men hur tänker hon runt naturen? Marie säger att det är välkänt hur naturupplevelser som t.ex. skogspromenader inverkar på ett bra sätt på stress, ångest och inflammationer i kroppen.
”Vi bör kräva ’natur på recept’, menar hon. ”Det borde kunna skrivas utan av vården! Och det måste finnas bra grönområden som är lättillgängliga för den som har något funktionshinder, t.ex. i anslutning till vårdboenden. Och en annan sak: när man har frågat barn vad de saknar och vill ha i skolan har svaret blivit att de vill komma ut mera – men istället för att satsa på idrott och naturupplevelser satsar man på digitalisering…. Det är inte alltid en fråga om mer resurser utan ofta också en fråga om kunskap, utbildning och rätt personal på rätt plats, både på skolor och andra ställen. På demensboenden har jag t.ex. upplevt att kunskap om hur man ökar livskvaliteten för de sjuka ofta saknas i stor utsträckning.”
Marie påpekar också hur viktigt det är att förebygga ohälsa i en tid när allt fler ungdomar lider av övervikt, diabetes typ 2 och andra livsstilsrelaterade besvär. Här måste kommunister ställa konkreta krav som bygger på en holistisk människosyn där kropp och psyke ses som integrerade delar av människan.
Det börjar bli dags att avrunda vårt intressanta samtal, men innan vi slutar vill Marie också nämna två andra viktiga frågor där hon är starkt engagerad. Det ena gäller nolltolerans för diskriminering på grund av kön, ras, religion, sexuell läggning, funktionshinder och ålder. Det knyter förstås ihop med vad vi tidigare talat om: att kultur och natur ska göras tillgängligt för alla, allt efter deras förutsättningar. Men det har ju också en mycket bredare tillämpning på hela samhället, både vad gäller arbete och fritid.
Den andra frågan är biologisk mångfald – en aspekt av den kamp som måste bedrivas för att värna vår jord. För om växter och insekter och andra små livsformer slås ut av kapitalismens rovdrift, så hotas också människans överlevnad till sist. Vår miljö behöver olika livsformer för att hålla jorden bördig, vattnet rent och luften möjlig att andas.
”Vi måste kräva miljöcertifierad nyproduktion, t.ex. av byggnader”, säger hon. ”Och vi måste hitta innovativa lösningar – och kräva dem nu, annars kan det vara för sent!”
När vi till sist ska lägga på luren har jag huvudet fullt av nya tankar och idéer. Livskvalitet för alla, tro på människans förmåga och hoppfullhet är nyckelord, avslutar Marie, och jag tycker plötsligt att socialismen inte bara låter nödvändig utan också uppfriskande, befriande och riktigt spännande!
Marina Weilguni
