LEDARE (9/2018). Det finns många medier som dagarna i ända rapporterar om det eskalerande våldet på gatorna, där dödsskjutningarna ökar. Jämfört med för några år sedan har antalet dödsskjutningar stigit och var 2017 uppe i runt 40 stycken.
Det finns desto färre medier som kontinuerligt rapporterar om alla de dödsfall som inträffar på arbetsplatserna runt om i landet. Jämfört med tidigare år har även dessa ökat och 2017 dog 44 arbetare under arbetstid. Siffrorna för 2018 är snart uppe i samma nivå som 2017. Det saknas bara fem dödsfall till.
Vore man cynisk, så skulle man säga att det är säkrare att vara kriminell än att gå till jobbet.
Kring dödsskjutningarna råder en bred politisk konsensus. Varje gång de sker beklagar sig politikerna, beskriver förorterna som krigszoner och beklagar att polisen inte fått mer resurser, något de minsann ska ändra på. Inte ett ord om fattigdomen, utanförskapet eller de regelbundna trakasserierna från just polisens sida. Inte ett ord om att det behövs arbete, bra bostäder och utbildning för att komma ifrån våldet. Varje gång det sker en dödsskjutning, är det som om media sätts på repeat.
Man skulle kunna säga att det råder en bred politisk konsensus även kring dödsfallen på arbetsplatserna runt om i landet. Alla är överens om att det är hemskt att arbetare dör och i den mån en politiker måste uttala sig, handlar det om ett kort beklagande och att säkerheten måste ses över. Sen är dödsfallet bortglömt. I praktisk handling blir bilden dock annorlunda.
En aning förenklat skulle man kunna säga att det som skiljer en levande arbetare från en död arbetare är arbetsrätten. Det är de föreskrifter och det obligatoriska skydd som företagen tvingas investera i. Det är den trygghet som arbetaren känner på arbetsplatsen och den tid som arbetarna har på sig att förbereda sig på riskabla jobb, eller den möjlighet de har att vägra utföra riskfyllda uppdrag.
Denna arbetsrätt håller nu på att försvinna. Att den var en tillfällig eftergift är vi som är politiskt medvetna på det klara med. Nu är det dags att ta tillbaka den, för att företagens profit kräver det. I slutändan så är det ju en krass kalkyl: det finns några hundratusentals arbetslösa i Sverige – det är lätt för företagen att ersätta de döda arbetarna.
Och när kapitalet behöver nedskärningar i arbetsrätten för att stärka sin konkurrenskraft så ställer deras politiska representanter plikttroget upp!
Att den politiska högern angriper arbetsrätten borde inte förvåna. De har envist kämpat mot varenda förbättring för det arbetande folket så länge de har funnits. Hade de fått bestämma, hade vi varken haft rösträtt eller allmän skola.
Det borde heller inte vara så förvånande att Miljöpartiet ställer upp på försämringar i strejkrätten. Att anpassa politiken till vad som behövs för att sitta vid köttgrytorna är miljöpartisternas specialitet.
För den med lite kunskap om historia är det heller inte konstigt att Socialdemokraterna vill skära ner i arbetsrätten: det svenska monopolkapitalet vore inte vad det är, utan den arbetsfred som Socialdemokraterna kunnat erbjuda dem. De gick till och med så långt att de föreslog totalt lönestopp och totalt strejkförbud i början på 90-talet. Vad de gör nu är helt i linje med traditionell socialdemokratisk politik.
De allra flesta har nog svårt att acceptera att till och med Vänsterpartiet vill skära ner i arbetsrätten. Vänsterpartiet är ju det enda hoppet för dem som vill bekämpa högern eller för dem som vill ha en bättre och mer rättvis värld! Ironi åsido, så vill också de vara med och bestämma. Det vill de så mycket att de öppnar för att kompromissa om arbetsrätten för att kunna vara med och bestämma tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna. Att de också stött rena högerstyren i många av landets största kommuner gör ju inte saken bättre.
Från vänster till höger är man alltså enig: arbetsrätten ska inskränkas!
Det praktiska resultatet av den totala politiska enigheten kommer att vara att fler arbetare dör, att säkerheten blir sämre, att stressen kommer öka och att eventuella protester kommer att bli svårare att genomföra.
Vore man cynisk, kunde man konstatera följande: det råder total politisk enighet om att det dör för få arbetare.
Parallellt med de mer allmänna angreppen mot arbetsrätten förbereder man också ett mer riktat angrepp, som kommer att få långtgående konsekvenser. Man förbereder ett angrepp på strejkrätten, på det viktigaste vapnet som arbetarklassen överhuvudtaget har.
Den socialdemokratiska övergångsregeringen verkar äntligen få till stånd det som de ville ha för redan 30 år sedan, nämligen arbetsfreden, och högern har inga invändningar (inte Miljöpartiet heller, om det var någon som undrade). Svenskt Näringsliv kan bocka av ytterligare en sak på sin önskelista. Det enda parti som i riksdagen som verkar vilja protestera är Vänsterpartiet – men vad betyder egentligen det?
Vänsterpartiet har gjort klart och tydligt att man vill se en regering med Stefan Löfven i spetsen. Det är alltså samma Stefan Löfven som kämpat för inskränkningar i strejkrätten sedan minst 2017 och vars övergångsregering nu lägger fram förslaget om inskränkningar i strejkrätten. Vänsterpartiet accepterar kompromisser i arbetsrätten och stödjer rena högerstyren i flera av landets största kommuner – men i den fråga som kommer att få mest uppmärksamhet protesterar de!
Bilden som träder fram är en som föreställer ett parti på den kapitalistiska vänsterflanken, vars roll är att genom radikal retorik samla människor som är besvikna och arga på de andra partierna och på systemet. Därefter kanaliseras denna rättmätiga ilska och frustration tillbaka in i systemet, genom partiets ställningstaganden. Vänsterpartiets roll är nästan en av de viktigare inom det kapitalistiska systemet – de försöker nämligen mest aktivt förhindra den revolutionära vänsterns tillväxt.
Tillbaka till dödsskjutningarna och dödsfallen på arbetsplatserna
Varje människa som skjuts ihjäl på gatorna eller i sitt hem förtjänar att sörjas – deras liv går aldrig att få tillbaka. Men, glöm inte att rikta blicken mot arbetsplatserna, det är nämligen där som ännu större brott dagligen begås. Dels mot varje familj, som aldrig mer kommer att få träffa mamma eller pappa, men också mot hela arbetarklassen. Det är på arbetsplatserna motsättningen mellan arbete och kapital blir tydlig och det är också här som det blir tydligt, vilka som står på arbetarnas sida och vilka som står på den andra sidan.