I det irländska valet den 8 februari gick vänsternationalistiska Sinn Féin starkt framåt och dubblerade rösterna (24,5 procent) från förra valet då de fick lite mer än 13 procent. Valet var historiskt på så sätt att det var första gången Sinn Féin, som har rötter i den irländska befrielsekampen mot Storbritannien, blev det största partiet i Republiken.
Sinn Féin är nationalister på så vis att de vill förena Nordirland med Republiken Irland. De föredrar ett nationellt borgerligt parlament i samarbete med EU framför ett samarbete med det engelska borgerliga parlamentet. De är emellertid småborgerliga, de har blivit ett medelklassparti som har svikit arbetarklassen på båda sidor av gränsen, som Brendan Hughs, av de största inom IRA, sade några år innan han dog. Hughs blev väldigt desillusionerad av hur Sinn Féin utvecklades efter Långfredagsavtalet (fredsavtalet mellan IRA och Storbritannien/unionisterna) som slöts 1998.
Sinn Féin svek arbetarklassen och folket, i utbyte mot att de fick en plats i parlamentet i Stormont. De samarbetade tidigare (i skrivande stund är det England som styr Nordirland) med dem som de en gång var svurna fiender till, som t ex Ian Paisley. För dem som inte känner till Ian Paisley, så var han en riktig bigott som hatade socialismen ännu mer än han hatade katolikerna. Det var Paisley och hans gelikar som utnyttjade och hetsade den protestantiska arbetarklassen att gå till angrepp mot den katolska arbetarklassen, och därmed utvecklades konflikten till att vara religiös och nationalistisk – och inte socialistisk.
Republiken Irland har stora ekonomiska problem, som givetvis inte drabbar den irländska överklassen, kapitalet och borgarklassen. Den borgerliga regeringen på Irland har genomfört åtstramningar. Hyrorna är skyhöga och hemlösheten är enorm. Människor söker sig till frivilligorganisationerna för att få mat. Människor tigger på gatorna. Och så vidare.
Att Sinn Féin har blivit det största partiet i Republiken innebär inte någon förändring alls för dom fattiga och arbetarklassen. Partiets löften är en illusion om att kapitalismen går att förändra så att den får ett mänskligt ansikte, precis detsamma som Bernie Sanders och Jonas Sjöstedt också lovar. När folket och arbetarklassen får upp ögonen för detta svek från de s k ’socialistiska’ partierna (som inte alls är socialistiska) blir de endera desillusionerade som Brendan Hughs – eller de lägger sin röst på högerextremt parti nästa gång det blir val.
Om några år kommer vi sannolikt se att ett Irland (och övriga länder i världen) där kapitalet och borgarklassen växer i förmögenhet, allt medan dom fattiga blir ännu fattiga – trots Sinn Féins vackra vallöften till väljarna. Sinn Féin kommer att agera i kapitalets intresse, och inte i folkets intresse.
Kerstin Stigsson
