“Det är lättare att föreställa sig att jorden går under än att kapitalismen går under”
KULTUR Mark Fischer har med ”kapitalistisk realism” myntat ett begrepp som beskriver den ideologiska monolit som tynger världens arbetande människor till marken och inte låter dem se några alternativ. Jag börjar med att sammanfatta några av hans tankar runt den här allomfattande ideologin.
En hel generation har gått sedan Berlinmurens fall och några andra alternativ till kapitalism har nu en hel generation aldrig sett eller upplevt. Är det konstigt att kapitalism framstår som ett “naturligt” sätt att organisera ekonomi? Det “naturliga” förstärks när den kapitalistiska realismen erbjuder ett skydd mot “orealistiska” alternativ – när den upphöjer sig själv som det enda gångbara alternativet som fungerar och pekar på de länder som gett sig i kast med socialismen och dömer ut dem som ”misslyckade”, utan att också förklara alla dessa misslyckanden med materialistiska faktorer, statskupper sponsrade av imperialister, embargon och regelrätta invasionskrig.
På det viset framhäver kapitalismen sig som det enda sättet att organisera ekonomin och Badiou beskriver det väl när han skrev att kapitalistisk realism har “frälst oss från fatala abstraktioner som finner sin grund i det förflutnas ideologier”.
Kapitalism har lärt oss ett fundamentalt ojämlikt tillstånd av brutalitet, i vilket all existens värderas endast i termer av pengar. Den presenteras som det ideala och alla andra alternativ som hemska. ”Visst”, säger kapitalets förespråkare, ”kanske lever vi inte i ett perfekt tillstånd av godhet, men vi ska vara glada att vi inte lever i ondska. Vår demokrati är inte perfekt, men det är bättre än en blodig diktatur.” För allt annat än det vi har är inte demokrati, eller hur?
Kapitalistisk realism kännetecknas just av tanken att det inte längre står att finna andra alternativ. Francis Fukuyama sade 1989 att ”vi var vid historiens slut”. Med det förklarades den (nyliberala) kapitalismens tankevärld som den segrande ideologin över alla andra, kapitalistisk realism var nu ett faktum.
Mark Fisher menar att man gick ifrån postmodernism till kapitalistisk realism i Storbritannien efter arbetarklassens förluster i gruvstrejkerna mot kapitalet på 80-talet. Under 80-talet fanns det fortfarande en realsocialism, även om den var på fall just då, och den stod i kontrast till den postmodernistiska kapitalismen. Thatchers doktrin var att presentera idén att det inte fanns några alternativ till kapitalism. Beslut motiverades lätt med att något alternativ inte var ekonomiskt gångbart, och medborgarna fick finna sig i det, och det var där kapitalistisk realism blev dominerande.
Fisher menar att man under 80-talet godtog kapitalismen som ett faktum. Denna acceptans nådde även tidigare progressiva och revolutionära element i samhället. De skiftade fokus från att ändra systemet till att lindra dess effekter, t.ex. genom att de försöker få en del av vinsten att gå till välgörande ändamål. Bill Gates eller Elon Musk brukar tas som exempel på “goda entreprenörer” som skänker stora summor för att framhäva sig som på något sätt progressiva, medan allmänheten vet att pengarna kommer från en ohållbar exploatering av arbetare och/eller jordens resurser i ett ekonomiskt system som enbart går ut på att konsumera. Allmänheten tänker inte aktivt på att konsumtionssamhället förgör planeten och människan, men när inga andra alternativ står till buds kan bara en lösning inom det kapitalistiska systemet ta form i allmänhetens medvetande. Det är så här kapitalistisk realism funkar. Allmänheten anser att kapitalister är en del av lösningen och inte problemet, fast vi nästan dagligen får rapporter som visar att vi alltid ställer profit och handel före människan och miljön.
Wiman kallar det här för “absurditetens paradigm” i sin krönika i DN 20190511:
“…..att illamåendet blir en allt mer adekvat reaktion i en värld som lyder under den tilltagande absurditetens paradigm: en värld där den på alla sätt oerhörda nyheten om en snart förestående kollaps för en miljon arter av liv på jorden överskuggas av rubriker om en nyfödd brittisk prins, en värld där diktaturen Kina under de närmaste åren planerar för 500 nya kolkraftverk och där USA:s utrikesminister prisar de smältande isarna i Arktis som en gyllene möjlighet för mer handel; en värld där Brasiliens brutalpopulistiska regering ser miljöaktivister mördas och skär ner klimatanslagen med 95 procent och där vi i Sverige låter utsläppen av koldioxid öka i stället för att minska. “
Realkapitalismen – kapitalismens högsta kulturella och sociala stadium
“Det är omöjligt att tänka sig fascismen eller stalinismen utan propaganda – men kapitalismen funkar utmärkt!” Mark Fisher
Ett paradigmskifte, där samhället från höger till ”vänster” accepterade kapitalismen som oundvikligen nödvändig har alltså ägt rum. Hur tar sig detta uttryck, t.ex. inom vård och omsorg som inte är självklart vinstgivande aktiviteter? Ett exempel är vad som hände med apoteksmonopolet.
Under 40 år av kapitalistisk realism har det nämligen framgångsrikt installerats en “affärsontologi” där det helt enkelt är självklart att allting i ett samhälle, inklusive vård och utbildning, måste drivas som företag. Det som idag ses som realistiskt var en gång omöjligt: i en svensk kontext var det en gång otänkbart att privatisera apotek. En statlig utredning avfärdade det en gång som “omoraliskt att göra pengar på sjuka”. Den kapitalistiska realismen gjorde det inte bara möjligt efter Alliansens seger 2006, utan de tidigare otänkbara utförsäljningarna skedde nu i rask takt. Det skedde så snabbt så alla rapporter om missförhållanden som skedde i den nya privatiserade välfärden tog väljarna på sängen.
Företaget Carema vägde blöjor på sina “kunder” och satte tillbaka smutsiga blöjor på åldringar, hur skulle de annars göra profit? Kritiken riktades mot vissa chefer inom företaget, inte mot själva systemet. Gång på gång rapporteras det om skandaler inom den privata välfärdssektorn och vi ser samma mönster överallt. Enskilda individer är skyldiga och det råder helt avsaknad på kritik mot hela (det kapitalistiska) systemet som gör en inhuman behandling av människor till en vardaglig rutin på ett äldreboende.
Man hör ibland den svenska “vänstern” ropa “stoppa vinster i välfärden!” Har de inte förstått själva grundidén med ett aktiebolag? Det är att göra vinst till aktieägarna på bekostnad av arbetarna och, i fall där det är välfärdsföretag, även på bekostnad av “kunderna”.
Exempelvis får varje friskola en fast summa per elev, och det är genom nedskärningar de kan betala ut vinst till aktieägarna. För vad kan eleverna producera som ger ett mervärde till skolan? “Vänstern” fick då en briljant idé: tänk om bara en del av vinsten fick betalas ut till aktieägarna?
Socialdemokraterna menade stolt att man stoppat vansinnet genom ett tak på 7% på vinster i välfärden. Men så här såg det ut när det beslutet fattades:
Attendo: 2014 6,36% 2015 8,71% 2016 8,35%
Ambea: 2014 2,88% 2015 5,48% 2016 5,76%
Academedia: 2014 6,63% 2015 6,29% 2016 6,55%.
Capio: 2014 3,27%. 2015 3,65% 2016 4,16%.
Humania: 2014 6,52% 2015 5,72% 2016 5,78%
Är det en tillfällighet att merparten redan ligger under 7%? De påverkades inte alls av taket på vinsterna! Kapitalistisk realism har normaliserat något som tidigare var otänkbart, att göra pengar på åldringar, sjuka och barn.
Allt skulle privatiseras, allt skulle bli företag. Konsekvensen för apoteket? Minns ni den där stora burken med 100 st Magnecyl för 19.90? Billigaste idag på apoteket ABs websida är 30 st för 45 kr. Räknar vi med inflationen skulle en burk med 100 tabletter egentligen kosta 23 kr idag, dvs 0.23 kr/tablett. Men priset är 45 kr/30 st = 1,5 kr. Så priset på en magnecyl har alltså ökat med 625 %.
Men det blev billigare med privatiseringar påstår högern, utan att tillhandahålla någon form av statistik eller fakta. Det är den kapitalistiska realismens förtjänst att sådant inte behövs. Privatiseringar innebär konkurrens och då blir det billigare, det är ju allmänt känt! Det är en godtagen lag, fakta, bara en dåre skulle kunna ifrågasätta detta. Vi bryr oss inte ens om att ta reda om det i verkligen blev billigare utan accepterar det som hänt som en förbättring, eftersom åtgärden är i linje med den rådande ideologin.
Den postmoderna kapitalismen har utvecklats. Kapitalistisk realism är ett högre stadium. Man skulle kunna hävda att den nått den högsta formen av ideologi, den ideologi som presenterar sig själv som ett empiriskt faktum eller naturlig, biologisk och även som en ekonomisk nödvändighet. Saker som vi vanligtvis inte uppfattar som ideologiska har nu blivit just det. Den kapitalistiska ideologi som växt fram genomsyrar numera allt.
Marx kanske inte förstod själv hur långt det kunde gå när han skrev: “Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna”. För med kapitalistisk realism finns det bara en tanke kvar, kapitalism.
Exponera ideologin
Så hur bryter vi igenom den massiva vallen av kapitalistisk ideologi i sitt högsta stadium? Vilka frågor har en förutsättning att leda vanliga människor fram till nya visioner? Fisher menar att det finns tre punkter där kapitalistisk realism fungerar så pass dåligt att det ger en öppning till att försvaga och belysa ideologin i systemet. Det är ekologin, byråkratin och den psykiska ohälsan.
Ekologin är redan väl belyst i form av miljörörelsen etc. men själva kopplingen saknas mellan t.ex. klimatförändringar och kapitalism. Här menar Fisher, och, antar jag, de flesta socialisterna idag, att finns en punkt att trycka på.
Byråkratin är nästa punkt. Fisher menar att vi redan lever i ett en Kafka-liknande samhälle. Det finns så många myndigheter, instanser och chefer att ingen har beslutsrätt. Inga beslut kan tas. Själva utvärderingen av en verksamhet väger idag tyngre än det faktiska utförandet av den uppgift myndigheten har. Människan blir fast i en telefonväxel med oändliga alternativ, du kommer aldrig fram, det är aldrig någon som lyfter på luren.
Den psykiska ohälsan, som Fisher menar är en produkt av systemet. Han visar på intressanta sammanträffanden, som att de länder som haft den mest nyliberala politiken är också är de länder som har högst antal psykiskt sjuka i depression. Den kapitalistiska realismen ger individerna skulden för sin ohälsa – de har obalans i serotoninet i hjärnan, och lyckligtvis finns det läkemedelsbolag på rad som säljer mediciner mot det. Här finns öppningen, och frågan som ska ställas: Varför har folk så lågt serotonin? Enkelt uttryckt, fråga efter orsaken innan du köper botemedlet.
Naturligtvis kan och ska man diskutera Fischers analys och hans slutsatser, men här finns mycket att tänka över, och kanske lärdomar att dra för den praktiska kampen att organisera människor till motstånd… Rekommenderas!
Patrik Lindh
