KRÖNIKA Solen sken från en nästan klarblå himmel. Men det var blåsigt och kallt så här en höstmorgon i slutet av september. Träden började skifta från sommargrönt till en gul och orangefärgad skrud.
Jag och min hund vandrade längs med skogsvägen. Jag ångrade att jag inte hade tagit vantar och en tjockare jacka på mig. Nu hade jag bara en skjorta som hade en reva vid ärmen, tunna byxor och en väst där fickorna skramlade av hundgodis, och mobilen i en annan ficka.
Vi mötte ingen människa när vi gick genom skogen. Bara vildsvin.
Ja, skogen, ja. På de flesta fall var det ingen skog utan snår och kalhyggen. Skogen, eller virkesåker som någon kallar det för, var skövlad av storkapitalet. Jag har för länge sedan gett upp om att hitta kantareller på de platser som jag förut hittade kantareller.
Efter någon timme kom vi fram till en liten by, på några hundratal invånare om ens det. Den låg precis utanför en större väg.
Några av husen i byn var i hyfsad kondition. Andra var slitna. Färgen hade börjat flagna. Det fanns andra bostäder där fattigdomen lyste som lampan i köksfönstret i ett annat av husen. En presenning som fladdrade i vinden väckte mina fundersamma tankegångar. Någon hade slängt upp en presenning över ett tak för att det inte skulle regna in. Det fanns tecken på en gammal påbörjad renovering, som av någon anledning hade avbrutits.
På ett annat hus, ett före detta flyktingboende, var vissa av fönstren ersatta med masonitskivor. Vid något tillfälle för inte så länge sedan, när jag var på väg någonstans, hade jag sett barn i skolåldern som väntade på skolbussen utanför.
Jag kan bara spekulera. De som bodde i de slitna bostäderna var sannolikt pensionärer. Pensionärer som hade slitit i hela sitt liv för att någon annan skulle bli rik, och som inte hade råd att flytta till ett större samhälle eller stad. Men som hade barn eller barnbarn som skötte om det nödvändigaste, som att klippa gräset. De andra husen som behövdes renoveras beboddes säkert av arbetslösa eller/och sjukskrivna människor som hade blivit utförsäkrade. Människor som inte längre hade råd med ett bra boende. Eller också var de nyanlända.
Den här byn är inte speciell. Fattigdomen finns i alla byar över hela landet. Det här kunde ha varit en promenad genom en by nära er som läser den här krönikan.
Jag undrar stillsamt; hur skulle de här människorna ha råd med elbilar eller andra miljöbilar när de inte ens har råd att bo drägligt? Jag kan förstå den ilska som landsbygdsbor har över vänsterns miljötänk. Det är dagens Sverige. Fattigdomen är närmare oss än vi kan ana.
Vi promenerade hem. Hem till min skruttiga stuga. Visst är det ett hem trots att trädgården är igenvuxen och omgärdad av ett staket som en gång har varit vitt. Men nu flagnar färgen och vissa delar är ruttna och hänger på trekvart. Hemmet hade också behövts renoveras, både invändigt och utvändigt.
Orsaken till att min bostad förfallit är att jag är sjukpensionär. Jag har helt enkelt inte råd att renovera huset. Jag kan sannolikt inte få några lån på grund av att jag är för gammal och har en dålig pension. Men jag är inte säker. Jag har inte sökt om lån. Så kan det hända att någon annan gör samma bedömning av mitt hus som vad jag gjorde om de andra för en stund sedan? Säkert.
Men politikerna gör det inte. De flesta politiker från vänster till högern har näsan i vädret och ser inte den reella fattigdom som de har skapat. De tror på sin egen propaganda om att svenskarna är ett rikt folk och att vi inte har några fattiga. Särskilt inte på landsbygden där många har små företag eller är entreprenörer.
Om de skulle se den, så är det den fattiga som bär skulden för att hen är fattig, inte politikerna eller myndigheterna. Skulden för att fattigdomen får fäste i Sverige lägger de och andra på de fattiga själva, anklagar dem för att det är självförvållat eller för att de inte har företagsamheten att hitta ett arbete eller att de är sjuka/skadade.
De ser inte hela bilden. De ser bara det de vill se och pekar fingret mot de som är oskyldiga till dagens politik. Det är inte de fattiga, de utförsäkrade, pensionärer, ensamstående, nyanlända som bär skulden till att dagens Sverige är fattigt.
Det är den borgar- och kapitalistklass som förvaltar det kapitalistiska ekonomiska systemet, och det är kapitalismen som system, som bär skulden till att Sverige är fattigt och som gör så att klassklyftorna bara blir större.
För att inte tala om miljöpolitiken. Hur ser den fattiga på den miljöpolitik som förs av både vänstern och mittenpartierna? De fattiga har inte råd att skaffa en elbil eller en annan miljöbil. Närproducerade varor kostar nästan dubbelt så mycket som de varor som kapitalistklassen importerar från andra sidan av jordklotet. Jag såg att svenska äpplen från en gård nära butiken kostade upp mot femtio kronor kilot, allt medan utländska äpplen kostade 25 till 30 kronor kilot. Så vad gör man? Är man mån om naturen och klimatet väljer man naturligtvis närproducerade svenska äpplen. Men är man fattig så tvingas man av ekonomiska skäl att ta de utländska äpplena. Men det innebär inte att de fattiga är mindre måna om klimatet och naturen än de rika.
De rika har råd att vara måna om naturen och klimatet. De har en längre utbildning. De har en mycket högre lön. De cyklar mera. De bor i städerna, i innerstan och i de attraktiva områdena med solpaneler på taken. Även vänsterpolitiker.
De fattiga tvingas att välja mat producerad utanför Sverige. De tvingas att reparera den fossiltörstande gamla bilen för att de inte har råd med att köpa en ny elbil. De bor i förfallna hus för att de inte har råd med ett annat boende.
Det är den verkligheten arbetarklassen, pensionären, den sjukskrivna eller den arbetslösa står inför idag. Det har blivit klassklyftor även i hur vi bekämpar klimatförändringarna. De rika ser ner på oss, rynkar på näsan och anser att det är vårt fel att klimatet går bärsärkagång. Arbetarklassen reagerar med att säga att klimatförändringarna inte finns, att det är ett påhitt för att förtrycka dom ännu mera.
Nåja, det här vara bara några tankar och funderingar en kall och blåsig dag i slutet av september.
Kerstin Stigsson
Tack för att du skrev.