KRÖNIKA En gång i tiden ingav existensen av Sovjetunionen och det socialistiska blocket, Kubas och Vietnams segrar, Afrikas befrielserörelser men också den stora massiva arbetarrörelsen i Europa en optimism med tro på en ljusare framtid, ett revolutionärt perspektiv.
Det var då det. Sedan kom mörkret! Det socialistiska lägret försvann utan kamp och utan pardon, som om det aldrig funnits, och nästan alla som kämpade mot kapitalismen tog ett steg högerut. De länder där kommunistiska partier fortfarande fanns vid makten tog flera steg i riktning mot kapitalismen.
Kommunistiska partier som slits och splittras, som omvandlas, som muteras även om man är eniga om att kapitalismen inte kan lösa dagens problem. Arbetarrörelsen har tappat farten och kommit närmare arbetsgivarnas intressen. För närvarande finns inget stöd eller och ingen tröst nånstans i världen som revolutionärer kan luta sig emot.
Vi lever i den mörkaste revolutionära perioden sedan före Oktoberrevolutionen. Men vad är det som driver en att tro på socialismen i det djupa mörkret? Är det minnet av det gamla socialistiska lägret och Oktoberrevolutionen? Är det Röda arméns marsch till Berlin och den röda fanan i hjärtat på monstret? Är det Maos ”stora språnget” eller Vietnams seger över USA? Är det kanske Fidels revolution och seger?
Den starkaste drivkraften är miljonernas rörelse
Jo, det kan också spela en roll, men det som driver åtminstone mig starkast är miljonernas rörelse. De okända, lugna, obetydliga, vanliga människorna som på kort tid blev revolutionärer, som lyftes upp och blev ledare, som ledde till segrar som hade med ekonomin, det sociala livet och jämställdheten att göra. De miljoner som kämpade hela livet och som genom stora strejker och aktioner lyckades erövra bättre levnadsförhållanden för kommande generationer från kapitalisterna, även om de inte lyckades göra revolution.
De tusentals som vägrade vända sina vapen mot andra människor i imperialisternas tjänst, men samtidigt frivilligt åkte till Spanien, till Angola, till Ryssland under inbördeskriget.
De som stod på klasskampens allra främsta front är de som inspirerar. Människor som inte kan Marx och Lenins lära utantill, men som tror på klassens seger! Som tror på arbetarnas seger mot arbetsgivarna. De som står emot, som inte så lätt köper alla illusioner som systemet skapar. De är mina hjältar och sådana kommer att dyka upp i alla tider. De blir våra ledare när den tiden kommer. När socialismens oundvikliga seger står på dagordningen!
Panos Alepliotis
Jag håller med fullständigt