VAL 2022 – PARTIET Riktpunkts intervjuserie rullar vidare, och den här gången får våra läsare stifta bekantskap med ordföranden för Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), Martin Tairi. Vi får ta del av Martins och SKU:s tankar om klimat, unga arbetare och studenter, om de viktigaste frågorna för ungdomen och om framtiden.
RP: Först vill vi säga att det är roligt att SKP har ett så livaktigt ungdomsförbund där det händer en hel del. Ibland känns det annars som att vi kommunister mest är medelålders och äldre – så hur hittar ungdomarna till kommunismen, och specifikt till SKP? Varifrån kommer ditt eget politiska engagemang?
M: Ungdomar idag ser att samhället är på väg mot fel håll. Och med de senaste åren av pandemi så har detta blivit allt tydligare. Det är enkelt att känna hopplöshet inför framtiden när man ständigt påminns om krig, klimatets och ekonomins utvecklingar. Men om man faktiskt börjar försöka gå till rotorsaken till dessa kriser så blir det efter ett tag väldigt tydligt att kapitalismen ligger till grund för mycket av vad som är fel och förvärras i samhället. Vi vet nu att dagens generation av ungdomar kommer att ha det sämre ställt än sina föräldrars generation för första gången i modern tid. Bostadsbrist, arbetslöshet, global uppvärmning, sänkta reallöner och ökande levnadskostnader är bland annat de problem som drabbar den svenska ungdomen väldigt hårt idag. Det är inget mysterium att ungdomar tappar förtroendet i det kapitalistiska system som vi lever under. Sedan realsocialismens kollaps har vi blivit ledda att tro att endast kapitalismen och den liberala demokratin fungerar och är det bästa vi har. Men ungdomar är inte dumma, de ser sprickorna i systemet väldigt tydligt – kanske även tydligare än de vuxna. Detta leder många att leta efter alternativa sätt.
Peshmerga, historieintresse och vägen till SKP
RP: Varifrån kommer ditt eget politiska engagemang?
M: För min egen del så har det som ledde mig till kommunismen primärt varit mitt intresse för historia och mina föräldrars förflutna som Peshmerga under det kurdiska uppror som uppstod efter iranska revolutionen 1979. Min mamma, hennes bröder och många av hennes vänner var organiserade i det marxist-leninistiska partiet Komalah (som den politiska vilden Amineh Kakabahve) och deras Peshmerga-anknutna gerillaorganisation på 80-talet. Kopplat med det jag fick lära mig på historielektionerna och via media om kommunismen så blev jag mer nyfiken på mina föräldrars politiska bakgrund och efter att jag gjort en del efterforskning så visade det sig att allt historieböckerna och Hollywood-filmerna sa kanske inte stämde. Socialismen var inte alls bara en fin tanke men omöjlig i praktiken, som min SO-lärare sa i 8:an, folk hade ju fått det mycket bättre än vad de hade haft det före socialismen i alla länder där den hade implementerats. Min nyfiken växte och omvandlades till att jag ville engagera mig. SKP och dess ungdomsförbund blev ett självklart alternativ. Ett parti med en lång och stolt historia som sträckte sig tillbaka till 1917, med klarsynta analyser av historiska och samtida omständigheter. Ett kommunistiskt parti med en stark ideologisk grund som jag visste jag skulle kunna lära mig av.
RP: Du är ju ordförande i SKU sedan 2 år. Hur tycker du det har varit? Känner du att det är lätt att nå ut till ungdomar, att man lyssnar på er? Eller är det tungt i den branta backen?
M: Det har varit lärorikt och roligt. Jag har fått detta förtroende från mina kamrater och det är något som jag har försökt leva upp till. Att kalla sig själv för kommunist idag är inte som på 60-talet och tidigare. De senaste 30 – 40 åren har karaktäriserats av stora motgångar och utmaningar för arbetarrörelsen och den borgerliga mediaapparaten har vuxit sig allt starkare. Att vara kommunist likställs idag med att vara nazist. Lögner om socialistiska länder har man fått höra sedan man gick i hög- och mellanstadiet och samtidigt med detta så har vi klart och tydligt sett ett stort uppsving av reaktionära, rasistiska och främlingsfientliga attityder som har fått allt större utrymme i den allmänna politiska diskursen. Det som är kvar av den radikala och militanta arbetarrörelse som byggde detta land har kidnappats av opportunister och populister. Som bäst förespråkar de att man ska reformera kapitalismen till en snällare version av sig själv och som värst har de gått över till öppet förakt mot de svagaste grupperna i vårt samhälle. Detta sipprar även ned till ungdomar på olika sätt, och de riskerar att vilseledas och tro att förändringar endast kan ske inom det kapitalistiska systemets och den borgerliga parlamentarismens ramar.
Arbetet att nå ut till ungdomar är ständigt pågående och de senaste två åren har vi gått från relativ inaktivitet till att ha tre avdelningar i Sverige med målet om att etablera en fjärde i år. Jag tror att det finns en hel drös ungdomar i Sverige som identifierar sig som kommunister men som helt enkelt inte känner till vår existens. Här måste vi ständigt bli bättre på att göra oss synliga genom utåtriktade aktiviteter och med skarpa analyser som slår hål i borgerliga illusioner som somliga ungdomar kanske kan ha.
Vad är viktigt för ungdomen idag?
RP: De senaste åren har varit fulla av dramatiska förändringar för alla människor. Vad tycker du har berört ungdomen mest – och vad har drabbat dem hårdast?
M: Pandemin har ju verkligen blottat och förvärrat kapitalismens alla brister. Det kunde aldrig bli tydligare exakt hur skört, ohållbart och instabilt det här systemet verkligen är för alla: från arbetslösa till storföretagare.
För ungdomen har det bland annat inneburit högre arbetslöshet, sämre arbetsvillkor, och förmodligen svårare än någonsin att flytta hemifrån.
Under pandemin steg arbetslösheten för ungdomar till uppemot 30 %, siffror som inte skådats sedan finanskrisen 08–09. Detta kopplat med ökande räntor och inflation leder till att unga vuxna får det ännu svårare att flytta hemifrån och skaffa ett jobb som betalar en anständig lön.
Vi ser allt fler ungdomar jobba på bemanningsföretag och andra jobb med otrygga anställningsvillkor. Inte för att de vill men för att de är de enda jobben som går att få tag på. ”Gigekonomin” har exploderat de senaste åren och förmånen av att kunna jobba ’när man vill’ via en app presenteras som något revolutionerande av företagen och Svenskt Näringsliv, medan arbetarna inte ens täcks av grundläggande arbetsmiljölagstiftning (https://www.svd.se/a/66v463/gig-bolag-inte-ansvariga-for-arbetsmiljon) och kan riskera att förlora sitt levebröd hur enkelt som helst (https://www.sydsvenskan.se/2020-10-18/sa-pressar-foodora-sina-cykelbud-att-trampa-fortare).
RP: Hur har ungdomar reagerat på kriget i Ukraina och Sveriges medlemsansökan i NATO – känner man till SKP:s och SKU:s ställningstagande mot det imperialistiska kriget, eller betraktar man kommunister som Putin-vänner?
M: Krigsivrandet och den anti-ryska propagandan från Försvarsmakten, riksdagspartierna och medierna har gjort det nästintill omöjligt att diskutera kriget på ett någorlunda nyanserat sätt utan att bli kallad för Putin-kramare. SKU, likt SKP, har gjort sin position tydlig gentemot Ryssland, Ukraina, Sverige och NATO. Kommunister betraktas tyvärr ganska ofta som Putin-vänner. Det hjälper definitivt inte att det tyvärr finns somliga ’kommunister’ som är lite mer ivriga att kritisera NATO och Ukrainas nazist-problem (med all rätt) än Rysslands imperialism. Dessa människor har inte lärt sig något från andra internationalens erfarenheter och är dömda att upprepa samma misstag genom att föredra den ena imperialisten över den andra.
RP: Vad tycker du själv är de viktigaste frågorna för ungdomar idag – alltså inte så mycket vad de själva tycker, utan vad du ser som ödesfrågor för de unga människornas framtid?
M: Klimatet, klimatet, klimatet. Jag skulle säga att det inte finns något viktigare i vår tid. Den påverkan som ökade utsläpp och andra föroreningar kommer att ha på vår jord och vårt samhälle tror jag inte vi på riktigt kan föreställa oss än. När effekterna av obeboeliga kustområden, minskad biomångfald och skördbar mark, och massutrotningarna av växter, djur och insekter verkligen slår till så kommer det att bli värre än den värsta katastroffilmen Hollywood någonsin kan producera. Då kan vi i Europa och Norden inte längre titta på bakom våra taggtrådsmurar när folket från tredje världen flyr för sina liv, för att katastroferna kommer att drabba oss med.
Det är inte för sent att förminska eller förhindra detta, men vi behöver ställa om hela vårt samhälleliga system om vi ska ha en chans och kunna rädda så många liv som möjligt.
Unga lönearbetare och studenter – samma kamp för samma mål
RP: Hur kan man engagera unga människor med olika livssituation för samma politiska frågor – har inte arbetande ungdomar helt andra problem än studenter till exempel? Finns det nåt som binder dem samman just genom att de är ”unga”?
M: Unga människor ser på världen med färska och nyfikna ögon. Viljestyrkan att förändra den är som starkast hos unga skulle jag påstå. De är de tillsammans, oavsett om de jobbar eller studerar just nu, som kommer att ärva vårt samhälle och därmed har de ett reellt intresse av att engagera sig i politiska frågor. De försämringar vi ser idag gällande t.ex. arbetsvillkor och anställningstrygghet drabbar alla; både de som arbetar och de som kommer att arbeta efter sina studier.
Vi har sett att tjänstemannayrken har blivit allt mer proletariserade tack vare teknologin och skillnaden mellan en arbetare i traditionell bemärkelse och en tjänsteman blir bara mindre och mindre för varje dag. Universiteten, som numera bedrivs som vinstdrivande företag, har självklart ett ekonomiskt intresse av att ge en förvrängd bild av att man kommer att hamna i en högre social klass tack vare sin utbildning, och det kanske vissa gör. Att jobba mer intellektuellt och bakom en dator sliter inte alls lika hårt på kroppen och det ger en individ mer flexibilitet i hur de kan strukturera upp sin vardag, än för någon som jobbar på en produktionslinje. Men sanningen är, att även om förmånerna av ett tjänstemannajobb enkelt kan få en att vilja bevara det kapitalistiska systemet, så är det även tjänstemännens arbetsvillkor, anställningstrygghet och löner som ständigt försämras. På samma sätt som att lönearbetare av alla slag har ett reellt intresse av att förena sig och bedriva kamp mot kapitalet, så har även ungdomar, i egenskap av att de allra flesta är framtida lönearbetare, intresset av att förena sig.
RP: Som du sa ovan, så är ju klimatfrågan viktig – kanske avgörande – för ungdomen, precis som för oss alla. Vad tänker du om den unga miljörörelse som finns idag, som Extinction Rebellion och Fridays for Future? Är det organisationer där SKU ska gå in och vara aktiva?
M: SKU har sedan tidigare gjort vår position gentemot sådana rörelser tydliga. Om dessa rörelser faktiskt aspirerar mot systemförändring så måste de tillämpa marxismen i sitt arbete för att faktiskt förstå vilket system det är de kämpar emot och hur den kan avvecklas. Till dess förblir de dessvärre vilse. Med det sagt har de fått väldigt mycket uppmärksamhet bland ungdomar och det är tydligt att dessa människor är allvarliga om att kämpa för klimatet. Vid varje aktion som Extinction rebellion och Fridays for Future genomför bör SKU finnas där med SKPs miljöprogram i handen för att visa det socialistiska alternativet. Det är en väldigt viktig målgrupp av allvarliga klimatkämpar som vi vill komma åt och om vi inte gör det så kommer liberaler och reformister att göra det.
Framtiden
RP: Hur ser du på den socialistiska framtiden ? Hur tror du SKU och SKP måste arbeta för att få fler människor att delta i bygget av en revolutionär rörelse?
M: Hade jag inte varit övertygad om att socialismen är nästa steg i samhällsutvecklingen så hade jag inte ju inte gått med i SKU. Men detta räcker inte längre, socialismen handlar inte bara om människans frigörelse från exploatering och klassamhället, nu handlar den även om överlevnaden av allt och alla som bor på jorden. Detta är förmodligen det jag trycker på allra mest när jag diskuterar med folk om socialismen. För att faktiskt nå de mål som vi behöver för att stoppa eller minimera effekterna av global uppvärmning, så måste vi göra oss av med kapitalismen en gång för alla.
SKP och SKU är i nuläget en pytteliten rörelse. För att engagera människor behöver vi jobba hårdare än alla andra politiska organisationer. Vi behöver människor i täten för den revolutionära rörelsen vi försöker bygga med en stark ideologisk förståelse av omvärlden och som kan konkret peka på folks vardagliga problem och få dem att inse hur deras problem är symptom av en större sjukdom som kräver allas samarbete för att bekämpa.
RP: Avslutningsvis, låt oss säga att du träffar på en ung människa som inte tagit ställning inför valet i höst och frågar dig varför hen ska lägga sin röst på SKP som ju med största sannolikhet inte kommer in i riksdagen – vad svarar du?
M: Jag hade frågat denne vad hen vill få ut av sitt liv och om drömmen är att jobba 8 timmar om dagen för resten av livet med fem ynka veckors semester om året och stagnerade löner medan kostnader för hyra, mat och nöje stiger, även fast vårt samhälles produktiva förmågor har mångdubblats de senaste decennierna. Jag hade frågat denne om hen tycker att det är rimligt och acceptabelt att ojämlikheten mellan rika och fattiga har återgått till de nivåer som sist skådades i början av 1900-talet.
Alla rörelser måste börja någonstans. SKP, till skillnad från samtliga partier i riksdagen, vill inte förvalta kapitalismen och styra den åt det ena eller andra hållet. En röst på SKP är en tydlig signal på att du inte tänker acceptera den riktning som samhället är på väg emot och att du inte har något förtroende för att borgarklassens diverse representanter i riksdagen kommer att kunna bemöta de kriser och katastrofer mänskligheten står inför idag på ett hållbart och långvarigt sätt. Att rösta på något av de befintliga riksdagspartierna är verkligen bara en röst på att bibehålla kapitalismen, inget mer.
Jag är stolt över dig Martin helt o hållet