VAL 2022 – KLIMAT Två gånger under de senaste dagarna har miljöaktivister limmat fast sig på stora trafikleder i Stockholm och blockerat körbanan. I det ena fallet blev en ambulans med en svårt sjuk person kraftigt fördröjd på väg till sjukhuset.
Naturligtvis slår man politiskt mynt av situationen såhär nära valet. Moderaternas Ulf Kristersson anklagar omedelbart Miljöpartiet för att vara aktivisternas hemvist, och MP:s Märta Stenevi förnekar emfatiskt detta och tar avstånd från aktionen, vilket de andra riksdagspartierna också gör.
Självklart är blockering av vägar inte en vettig aktion på något som helst plan. De som blockeras är inte bara ambulanser, utan också stressade människor på väg till eller från jobb, dagishämtning och -lämning och tusen andra nödvändiga resor i en verklighet där kollektivtrafiken är långsam, går för sällan och är dyr. Aktivisterna verkar förutsätta att bilkörning är ett val man kan göra, och att det går bra att avstå från den – vilket kanske ger en fingervisning om deras ungdom.
Men, och detta är viktigt, de här aktivisterna är människor som faktiskt ser något som alltför många blundar för. De ser att en enorm miljökatastrof kommer allt närmare och att vi mycket snart står på en punkt där vi inte kan stoppa ens de värsta scenarierna. Det är bra att det finns människor som ser detta och försöker väcka världen runt omkring sig.
Aktivisterna har också hört det aldrig sinande miljöbabblet från de etablerade politiska partierna. Jovisst ska miljön räddas – men bara med en teknik som medger produktionsökning och profitökning och som därför är fullständigt overklig. Det lögnaktigt, dumt och oförsvarligt prat för att föra folket bakom ljuset. De eventuella ingrepp i den rådande industristrukturen som görs är ofta ogenomtänkta, upphaussade – och betalas av folkets skattemedel. Det är bra att det finns människor som genomskådar munvädret och de löjliga poserna.
De här aktivisterna reagerar utifrån en upplevd desperation, och desperat kan man verkligen känna sig som världen ser ut idag. Det hedrar dem att de inte gömmer huvudet i sanden. De gör bara en sak fel: de organiserar sig inte mot kapitalismen, de förankrar inte sin medvetenhet och sin förfäran i en genomtänkt politik. Till syvende och sist har de ett par illusioner kvar – det tror att dramatiska aktioner kan få kapitalismen att ändra sig, och de tror att den enskilda individens vilja att rädda världen genom sina personliga val kan vara effektiv.
Jag hoppas att de en dag mycket snart knackar på dörren till SKU och kanaliserar sin vrede över hur planeten förstörs på ett mera konstruktivt sätt.
Marina Weilguni
