TEORI & HISTORIA I en diskussion med Ryska Federationens Kommunistiska Partis ordförande Gennadij Ziuganov diskuterade Putin införandet av vissa socialistiska åtgärder, på förslag av Ziuganov. Det ger anledning att lyfta en intressant diskussion, framför allt eftersom retoriken verkar få en viss återklang på internet.
I flera forum och på Youtube har diskussionen mellan Ziuganov och Putin diskuterats och tagits mer eller mindre på allvar. Internet är naturligtvis internet, men det visar att det inom vissa delar vad som kallar sig ”vänstern” ändå finns illusioner och hopp om att Ryssland skulle stå närmare socialismen eller vara på väg mot den.
Det hela är djupt problematiskt och även om det är begränsat till internetgrupper kan det vara viktigt att belysa vissa ideologiska aspekter av det hela.
Statens inblandning i ekonomin
Grunden i problemet är en borgerlig syn på staten. Här presenteras den som ett alternativ till marknaden; de statliga åtgärderna görs liktydiga med socialism. Staten blir som ett botemedel för de problem som marknaden skapar och man föreställer sig ofta att den står utanför och bortom marknaden, att den kan och vill agera självständigt och kan sätta ner foten.
Ingenting kunde vara längre från sanningen. Istället för att vara motsatser måste man förstå staten och marknaden som om de vore i symbios. De kämpar inte mot varandra, utan statens främsta – och i slutändan enda uppgift – är att se till att marknaden fungerar så bra som möjligt, att kapitalackumulationen är så stor som möjligt för de privata företagen. Detta kan den göra på flera sätt:
- Genom att överta olönsamma och kostnadsintensiva företag som ändå behövs för kapitalet. Elnätet är ett sådant exempel, som det statliga Vattenfall sköter om. Järnvägen är ytterligare ett exempel. Gruvor som LKAB och stålverk som SSAB. Det har varit strategiskt viktigt med järnmalmsbrytning och ståltillverkning i Sverige men samtidigt är det tungt för privata aktörer att dra det lasset, varför också staten går in.
- Staten avlastar de privata företagens kostnader. Alla kapitalister behöver betala för arbetskraftens reproduktion. Det gör kapitalisterna direkt genom lönen, med vilken de anställda kan betala mat, boende och så vidare. Indirekt görs det genom statliga investeringar i skolor, sjukvård och dylikt – arbetskraften måste utbildas och går den sönder måste den lagas. Genom statliga företag som agerar på den kapitalistiska marknaden och gör en egen profit kan de privata företagen också avlastas. Den profit Vattenfall gör och som går tillbaka till staten betyder att lite mindre av de privata företagens profit också måste gå dit.
- Staten skjuter till pengar när det behövs. Viktigaste i detta avseende är förmodligen pensionsfonderna, som investerat miljarder och åter miljarder i så gott som vartenda svenskt aktiebolag. De gör dock aldrig anspråk på att bestämma över dessa företag, utan stöttar dem enbart med kapital. Detta åstadkoms exempelvis genom köp av B-aktier.
- Staten öppnar nya marknader. För att främja företagens kapitalackumulation öppnas ständigt nya marknader. Skolan, sjukvården och järnvägen är några exempel på detta. Privata aktörer finns i dessa branscher och agerar ofta med statliga pengar. Det gör att kapital kan ackumuleras på sätt som tidigare inte var möjliga.
Staten är inget alternativ till marknaden, utan staten möjliggör marknaden och ser till att den kan fungera så bra som möjligt.
Staten som leverantör av välfärd
Staten kan också agera indirekt till stöd för kapitalet och marknaden på ett sätt som i det lilla kan gynna det arbetande folket. I det att staten också administrerar välfärden får den ett positivt skimmer hos människor. Det betyder inte att den bryr sig om människan, utan här återkommer återigen kapitalackumulationen:
- Införandet av sjukvård i statlig (eller regional) regi innebar naturligtvis ett stort lyft för vanliga människor. Man ska dock inte förledas att tro att staten och politikerna gjorde detta av sitt hjärtas godhet; rent krasst handlar det om att trasiga redskap måste lagas – arbetare som gått sönder måste kunna repareras för att återgå till arbetet. Sjukvården är en investering.
- Om kvastarna ska sopa bra får man inte snåla med skaften. Alla arbetare behöver ett minimum av kunskaper för att kunna arbeta inom den moderna industrin och därför behövs det också ett visst mått av investeringar i skolan. Om arbetarna ska kunna utföra sitt arbete så effektivt som möjligt behöver de också kunna förstå instruktioner och de måste förmås acceptera varför de ska göra det arbete de gör. Här blir skolan, som naturligtvis är något positivt för vanliga människor, inget annat än en kostnadskalkyl för staten och kapitalet.
Så kan och måste varje välfärdsreform förstås. Det finns ingen kapitalistisk stat som inte agerar efter dessa principer. Men kan man inte också tänka sig reformer som inte alls gynnar kapitalet? Det går naturligtvis. Om staten tvingats genomföra sådana reformer – för reformer som inte på något sätt gynnar kapitalet måste alltid tvingas fram – så är det för att garantera lugn och stabilitet på arbetsmarknaden; det handlar om att säkra själva grunden för kapitalackumulationen. Den sociala freden måste helt enkelt bibehållas.
Statens roll i olika situationer
I olika länder intar staten olika roller, allt efter vilka behov som kapitalet i de olika länderna har. I vissa länder är de största företagen statliga medan de privata monopolen dominerar i andra länder.
När den ryska kapitalismen återupprättades efter kontrarevolutionen 1990 var det en svag och desorienterad kapitalism som först efter ett decennium eller två kunde hämta sig. Till sin hjälp hade den en stark stat, utan vars hjälp kapitalismen knappast hade kunnat utvecklas så snabbt. Kanske mest talande är två exempel på den statliga gasjätten Gazproms agerande:
- När företaget la under sig den armeniska gasmarknaden lät den ett antal små företag köpa in sig i dotterbolaget – det blev ett tillfälle att stärka kapitalackumulationen hos de privata aktörerna samtidigt som staten tog de stora riskerna.
- Det största privata gas- och oljebolaget Lukoil skapades genom att det knoppades av från just Gazprom och såldes för en billig slant till privata kapitalister. Så skapar man inhemska monopol med hjälp av de statliga monopolen.
En sådan roll har inte den svenska staten behövt ta, även om trenden hela tiden är att staten griper in mer och mer i ekonomin eftersom konkurrensen hela tiden blir skarpare och profiten alltmer svåråtkomlig; för att så effektivt som möjligt kunna konkurrera behöver de privata företagen alltmer kapital.
På så sätt intar staten vid olika tillfällen olika roller och hur stor eller liten staten är avgör inte huruvida landet är kapitalistiskt eller inte. Inte heller är staten ett alternativ till marknaden och trots att staten levererar välfärden, så gör den det inte av omsorg om den vanliga människan.
Kan Putin införa socialism?
Kan då de ”socialistiska åtgärderna” som det ryska kommunistpartiet och Putin lyfter faktiskt betyda socialism?
Svaret är naturligtvis nej. De ”socialistiska åtgärderna” är inget annat än åtgärder för att stärka det ryska kapitalet och att kalla dem socialistiska är en lögn. De är inte mer socialistiska än vad Vattenfall och LKAB är. Om den ryska staten skulle komma att spela en större roll i den ryska ekonomin så skulle den göra det utifrån det ryska kapitalets behov.
Det är i sammanhanget rätt intressant att titta på vad Lenin skrev i Den hotande katastrofen och hur den bör bekämpas:
Men vad är staten? Det är den härskande klassens organisation – i Tyskland exempelvis är den junkrarnas och kapitalisternas. Därför är det som de tyska plechanoviterna (Scheidemann, Lensch m.fl.) kallar ”krigssocialism” i själva verket statsmonopolistisk krigskapitalism, eller för att säga det enklare och tydligare – militärt straffarbete för arbetarna, krigsskydd för kapitalisternas profiter.
Lika lite som Tyskland under första världskriget var en ”krigssocialistisk” ekonomi så kommer den ryska ekonomin att vara mer ”socialistisk” om staten tar en större plats i ekonomin.
Frågan om socialism är nämligen lite djupare än statlig kontra icke-statlig kapitalism. Den handlar nämligen om arbetarmakten och vem som har makten i staten. Kommer arbetarklassen till makten med fler statliga ingrepp? I så fall hade socialismen redan varit ett faktum.
Det ryska kommunistpartiet ställer sig istället villigt i sitt eget kapitals tjänst. De strävar efter ett starkare ryskt kapital och de använder sin politiska makt för det ändamålet. Nostalgin efter Sovjetunionen kanaliserar de effektivt in till ett stöd för Putin och den egna bourgeoisien. Det är ett parti som är kommunistiskt enbart till namnet.
Andreas Sörensen
