VAL 2022 Den här gången stannar Riktpunkts serie ”Sverige runt med SKP” till i ett riktigt hett och varmt Östra Göinge och byn Immeln vid gränsen mellan Skåne och Blekinge, och träffar Kerstin Stigsson, som nog är den lilla kommunens enda kommunist. Det låter skrämmande, men det har inte hindrat henne från att vara aktiv och att hon återfinns på SKP:s valsedel för Region Skåne. Riktpunkts läsare känner henne dessutom som flitig skribent på webbtidningen!
Rikpunkt: Hej Kerstin! Kan du berätta lite om dig själv och hur du hamnade här ute på landet? Vi som tittar på dina Facebook-inlägg ser ju att det är otroligt vackert på orten du bor på och vid Immelnsjön, men vad är det som lockar med att bo bortom allfarvägarna?
Kerstin: Vi som bor i Immeln och byarna runt omkring har ju ändå ganska nära till större samhällen och städer. Det tar bara en halvtimme med bil att köra till Kristianstad eller till Olofström, och en kvart till Knislinge. Men det är klart, Immeln är en liten fin by där man bor granne med skogen och annan natur, vilket i sin tur skapar naturliga motionsslingor – om man inte går vilse, vill säga. Vilket har hänt då och då. Och det är rätt vanligt att vi kan stöta på vildsvin, rådjur, hjortar och andra vilda djur.
Förr, när elledningarna inte hade grävts ner, så var det lite besvärligare att bo här. Om det så blåste det allra minsta så gick strömmen. Vi som är uppvuxna i sådana här samhällen har alltid varit förberedda på att staten inte kunde förse oss med el vid olika väderlekar. Så jag har alltid en batteriradio, ficklampor, gasolkök (eller något liknande), konserver och annat hemma.
Jag är uppvuxen i Immeln. Men som alla ungdomar så flyttade jag in till Kristianstad, där jag bodde i ett flertal år. Jag trivdes ganska bra i den segregerade förorten Gamlegården och hade nära till jobbet på Ericsson. Men naturen och tystnaden lockade, så för lite mer än trettio år sedan flyttade jag tillbaka till Immeln till ett litet hus på femtio kvadratmeter och en – nu – vildvuxen trädgård. Jag har alltid tyckt om att ströva i den väldigt vackra naturen, både på kända och okända vägar. I stan fanns det bara asfalt, stress och en massa ljud.
När jag skaffade en mobil fick jag också plötsligt ett fotointresse! Före det kände jag inte till att jag hade ett sådant. Alla mina bilder som du ser på Facebookinläggen är foton från en mobil. Tecknat och målat har jag gjort mer eller mindre i hela mitt liv. Så kanske har jag en konstnärlig själ som ligger gömd nånstans när jag tar foton och målar och tecknar.
Landsbygdens problem
Riktpunkt: När du nu bor där du gör så tänker jag att du har massor av åsikter om hur det står till med landsbygden i Sverige – vilka är de största landsbygdsproblemen, tycker du?
Kerstin: Det är många problem, så det är svårt att peka på något speciellt. Jag har en stor känsla att klassklyftorna är större på landsbygden än i städerna, men jag kan ha fel.
Sedan är kalhyggen ett jävla gissel – om jag nu får svära. Jag blir helt gråtfärdig när jag ser att skogen inte längre är en skog utan kalhyggen, långa milsvida fula kalhyggen. Numera bor och lever de flesta skogsägare i stan eller rent av utomlands och har inte nära till naturen, det är de som exploaterar skogen. Men givetvis finns det några få skogsägare, oftast de som lever i skogen, som försöker sköta skogen på ett ansvarsfullt vis – men som inte kan det det eftersom de är fångade i det kapitalistiska ekonomiska systemet
Jag tänker också på strandskyddet, som borde förstärkas rejält. Jag anser att det är ett stort misstag av Östra Göinge Kommun att tillåta stora bebyggelser vid Immelnsjön. Det skulle skada djurlivet tunt en sjö som redan nu är stressad av alla som paddlar kanot, campar, kör båt. Vattenkvalitén är under all kritik, och nästan varje sommar kommer det giftiga alger. Vattnet, som en gång var helt klart, är brunt året runt, och det måste finnas en orsak till att vattenkvalitén är så dålig som den är.
Sedan har vi problemet med bostäderna. Östra Göinge kommun vill locka hit kapitalist- och överklassen till kommunen genom att riva och bygga nya bostäder, bostäder som arbetarklassen och de fattiga inte har råd med. Det är ganska bedrövligt.
Miljön
Riktpunkt: Man tänker sig att landsbygdsmänniskor skulle vara mer medvetna om de miljöproblemen vi står inför än de som lever i stan. Hur tänker du runt dessa?
Kerstin: Tyvärr lever vi i ett kapitalistisk ekonomiskt system där vi – arbetarklassen och folket – tvingas att använda bilen för att kunna ta oss från och till jobbet. Bensinpriset måste minska eftersom människor arbetar på ett så splittrat sätt idag – t ex med delade turer, eller att man ena veckan har jobb bara någon mil hemifrån och nästa vecka flera mil bort. Det funkar inte att arbetarklassen ska dra hela lasset för bränslekrisen. Vad som behövs är nya arbetsregler och fasta jobb för att få ner resandet med bil.
Det behövs också en utvecklad kollektivtrafik. Jag har alltid ansett att det var ett stort misstag när järnvägen mellan Kristianstad och Älmhult lades ner och rälsen togs bort. På många andra ställen har man också gjort samma sak. Vi måste rusta upp, lägga räls och börja använda elektrifierade tåg på dessa sträckor igen. Alla transporter – transport av människor och gods – ska ske via järnvägar och inte på landsvägar.
Vi på landet märker nog av miljöproblemen. Jo, en del har skygglappar och kör på för fullt, men andra är väldigt bekymrade. Jag tror det är ungefär som i stan. Men det finns en skillnad; i stan är det lätta att undvika människor med andra åsikter, men på landet kan detta splittra familjer och vänner och grannar. I en by på landet känner vi alla varandra, hälsar och stannar till för att prata. I stan gör man inte det.
Det finns de som vill utveckla kärnkraften, men jag tror inte att det är lösningen. Dels för att den är enormt dyr i drift, och om det skulle hända en olycka så skulle det få enorma konsekvenser för både människor och djur och natur. I grund och botten är jag emot kärnkraften och har alltid varit det. Att ssats på Sveriges kärnkraft minskar inte folkets elkostnader, särskilt inte nu när Sverige dessutom exporterar el till andra länder. Så egentligen är det ingen brist på el alls. Propagandan som elföretagen använder är till för att få upp priset, att förmå folket att betala mer för elen.
En annan sak som jag vill göra är att skapa jobb där människor bor, och att närodlade grödor ska vara mycket billigare än de som transporteras jorden runt för att nå kunderna. Det kan behövas att staten går in i början med bidrag till de små enskilda bönderna som säljer närodlat i butikerna. Då minskar man även på användning av fossila ämnen. Samma sak när det gäller andra livsmedel, som kött: det är inte försvarbart att slakta en gris bara några kilometer från butiken, transportera denna slaktade gris till Polen där den styckas, förädlas (t ex blir bacon) och sedan transportera den tillbaka till Sverige och till butiken någon kilometer från där grisen blev slaktad. Det är horribelt och ofattbart att detta tillåts nu när det kapitalistiska ekonomiska systemet framställer sig som miljövänligt. Men det är så den kapitalistiska propagandan verkar.
Stad och land – samma människor och samma behov
Riktpunkt: Hur ser det ut med politiska medvetenheten i övrigt då? Tänker människor mer konventionella banor än i storstäderna, eller är det en fördom? Är du en udda fågel eller finns det andra som betraktar sig som socialister och är aktiva även om de kanske inte precis sympatiserar med SKP?
Kerstin: Jag tror inte det är en så stor skillnad mellan människor på landsbygden och i storstan. Folk är folk – och det oavsett vilka de är och var de bor. Den politiska medvetenheten har gått tillbaka sedan 60-, 70- och 80-talet och det oavsett om man bor på landet eller i en mindre stad. Folk var mer engagerade förr än de är nu.
Ja, jag är en udda fågel (skratt). Men det var jag även när jag bodde i stan. Kristianstad har aldrig varit en industristad som exempelvis Malmö. Östra Göinge har varit ett industrisamhälle med både pappersbruk och Tarkett-fabrik, men det är länge sedan nu. Det är få socialister i den här delen av landet, där jag bor. Jag försöker ju ändra på detta förstås… och för det mesta är jag positiv.
Riktpunkt: Om du fick drömma lite och tänker dig att vi faktiskt skulle nå fram till socialismen, hur skulle du vilja att landsbygdens problem löstes?
Kerstin: Jag ska fatta mig kort: genom arbetar- och folkmakt i ett samhälle där människors arbeten finns inom gång- och cykelavstånd, där mat, kläder och annat produceras naturligt (utan onödiga, ofta importerade tillsatser) av människor som lever och bor i samhället. Jag vill ha ett samhälle där de både gamla och unga kan uträtta något efter sin bästa förmåga och vad de orkar med. I det här samhället finns förstås även alla vårdresurser, skolor och förskolor som behövs och vi är alla delaktiga i att besluta hur samhällets resurser ska användas. Jag hoppas att den här drömmen når så många som möjligt inför valet den 11 september!
