Riktpunkt återpublicerar här en artikel från den grekiska webbsajten gr.902 apropå situationen i Chile, där den nya konstitutionen förkastades i en folkomröstning.
UTRIKES Varje år den 11 september anordnas minnesdemonstrationer för dem som mördades under diktaturens 17 år i huvudstaden Santiago, för att hedra dem som gjorde motstånd, men också för att kräva sanningen om dem som fortfarande saknas.
Protesterna på årets minnesdag präglades av hård repression från polisstyrkorna i G. Borics ”vänsterregering”. Videor som cirkulerar på internet visar polisens brandbilar som sprutar vatten på demonstranterna och kravallpolisens styrkor som stormar den allmänna kyrkogården, där många av offren för Pinochetjuntan är begravda och där demonstrationen traditionellt slutar.
Men också i torsdags fortsatte den ökända militariserade polisen (carabineros), som härstammar från Pinochetdiktaturens tid och upprätthålls av Boric-regeringen att gå till attack och använda vattenkanoner och tårgas mot en demonstration av skolbarn och studenter i Santiago. De krävde gratis utbildning med kvalitet, med modern infrastruktur och universell tillgång för ungdomar på alla nivåer.
Regeringsombildning
Samtidigt har en ombildning av regeringen ägt rum i Chile under de senaste dagarna i efterdyningarna av folkomröstningen, där den föreslagna nya konstitutionen förkastades. Yngre ministrar och ministrar som kommer från folkrörelserna ersattes av beprövade socialdemokratiska kadrer, vilket signalerade att regeringen ”förstod budskapet från den folkliga domen” och blir mer ”konservativ” för att vara en regering för ”alla chilenare” och för att förbereda ett nytt utkast till konstitution som ska passa alla.
Naturligtvis har argumentet för att ändra konstitutionen, som är en rest från Pinochets junta, följt sin egen väg. Debatten om behovet av att välja en konstituerande församling användes av de borgerliga krafterna som en ventil för att desarmera de stora mobiliseringarna som utbröt 2019. Dessa riktade sig mot de akuta problem som arbetarklassen och folkskikten i Chile upplevde, och som var ett resultat av regeringarnas politik (både liberala och socialdemokratiska) under de senaste decennierna.
Missnöje kanaliseras i smärtfria vägar för systemet
Boric själv tog sedan initiativet för att nå en överenskommelse med president Piñera, så att förfarandena för att ändra konstitutionen kunde börja. Avsikten var, som han själv sade, att erbjuda ”en institutionell väg ut ur krisen som landet upplever”, det vill säga att avsluta mobiliseringarna och fånga upp folkligt missnöje i smärtfria vägar för systemet.
Resultatet av folkomröstningen 2020, som svarade positivt på frågan om behovet av att ändra konstitutionen, men också valet av Boric till presidentskapet året därpå, presenterades som kulmen på den stora folkrörelsen för att nå fram till dagens utveckling.
Den slutsats som följer av denna utveckling i Chile bekräftas av erfarenheterna från många andra länder. Så länge upprördheten och kampen inte riktas mot arbetarklassens, ungdomens och folkets verkliga motståndare, det vill säga mot borgarklassen själv och dess makt, utan blir bränsle för regeringsbyten och moderniseringar av kapitalets diktatur, så kommer objektivt sett förutsättningarna för ständiga ”konservativa vändningar” att uppstå inför de svårigheter som dyker upp varje gång. Och det sker faktiskt många gånger genom att man åberopar ”folkviljan”.
Och för den som inte är övertygad finns ju alltid repressionen från ”vänstern”…
Översättning och bearbetning
Panos Alepliotis
