KRÖNIKA Gorbatjov råkade inte dö för att han straffades av någon straffande kraft. Han dog helt normalt (efter att ha fötts), som vi alla kommer att göra. Men han dog efter att ha levt ganska lång tid, vilket många av oss inte kommer att få uppleva.
Gorbatjov var inte heller ett fenomen av något slag, vare sig naturligt eller övernaturligt, och inte kom hans framgång av något gudomligt påhitt. Nej, han var en funktionär i Sovjetunionens Kommunistiska Parti, medlem av centralkommittén, och med en kontinuerligt uppåtgående trend när partiet var på nedgång. Han klättrade upp på grund av korruptionen, mutorna, fördärvet som partiets kader hade hamnat i. Han klättrade på partiets självomvandling till en mekanism för kapitalismens återställande.
Men det var inte Gorbatjov som fördärvade Kommunistiska Partiets centralkommitté. Det var den redan korrumperade CK som valde honom till sin ledare. Faktum är att han valdes mer smidigt och lagligt än sina föregångare.
Och ett folk i hypnos, redan alienerat, lät honom segla upp som ledare – ett folk som tog för givet resterna av socialismens erövringar och som häpet och hungrigt såg mot västvärldens skyltfönster.
Allt det här hände i en tid då parti, ekonomi och stat våndades. Redan när Bresjnev dog hade Sovjetunionens utlandsskuld, ett land med ofattbar mineral- och naturrikedom, nått nästan upp till USA: s. Sovjetunionen höll på att brytas ned och dö.
Sovjetunionen hade kvar sina urblekta symboler, men höll på att sjunka. Alla självkontrollsprocedurer och skyddsåtgärder hade redan stått handfallna när skeppet började luta. När det gällde arbetarkontrollen och grundorganisationernas funktion var den obefintlig. Den nödvändiga andra interna revolutionen, den kommunistiska revolutionen under Kommunistiska Partiets och folkets ansvar, den kom aldrig.
En enkel begravningsentreprenör var den eländige Gorbatjov. Ju mer Sovjetunionens Kommunistiska Parti sönderdelades, desto mer klättrade han upp.
Sovjetunionen kommer många att sakna, men inte så många kommer att längta tillbaka till Gorbatjov. Låt oss spara på fördömanden, spara på kastade stenar. För vi kommer att behöva stenarna. Vi kommer att behöva mera kunskap. Vi kommer att behöva mera delaktighet och kontroll inför nästa stormning mot himlen!
Panos Alepliotis
