INRIKES – VAL 2022 Valet är över, och medan vi väntar på resultatet kan man fundera över vissa nya inslag på den svenska politiska kartan. Partiet Nyans, till exempel, som plötsligt seglar upp som ett av de större ”småpartierna” i invandrartäta och eftersatta områden, sådana som brukar kallas ”utsatta”.
Nyans har en omfattande kravlista, där det bland annat krävs att afrosvenskar (alltså invandrare och flyktingar från Afrika) ska få status som nationell minoritet. En nationell minoritet med människor från en hel kontinent, med olika språk och religioner? Men även muslimer ska erkännas som nationell minoritet – en minoritet baserad på religiös tro, med människor från världens alla hörn, från Turkiet till Somalia? Och i vilken av de nationella minoriteterna ska muslimer från Afrika ordnas in? Tanken verkar vara att afrikaner och muslimer alla har samma intressen att stå emot de svenska myndigheterna – ungefär som Sverigedemokraterna menar att alla svenskar har ett intresse av detsamma, fast av andra skäl naturligtvis.
Partiet vänder sig mot diskriminering av invandrare på arbets- och bostadsmarknaden, vill ha fler billiga hyresbostäder och att småföretag med färre än tio anställda får stora ekonomiska skatte- och avgiftslättnader (särskilt matställen som ju ofta drivs av invandrare). Kriminalpolitiken är en märklig blandning av hårdare straff, utvisningar och att ge unga förövare nya möjligheter och extra chanser. De vill stärka föräldrars rätt att uppfostra sina barn enligt egen religion och kultur, och menar att LVU-lagen missbrukats baserat på etnicitet. Pensionärerna ska få det bättre, de vill ha bättre vård, bättre och förstatligade skolor – men vill samtidigt öppna misslyckade skolor för privata utförare. Som lök på laxen ställer man sig bakom samernas, palestiniernas, judarnas och bosniernas krav (i det sista fallet på erkännande av ett folkmord på 90-talet, vars förnekelse ska kriminaliseras). Och bakom de kristnas krav, så att ingen ska bli bortglömd.
Ja, som man kan se är det en blandning av stort och smått, av bra saker som billiga hyresrätter, och mindre bra saker som omsorg om företagare. Mycket är väldigt ogenomtänkt och hoprört som skolpolitiken, och diverse slag går rakt i luften – mot ”svenskt slöjförbud” exempelvis.
Reaktionära krav alltså, uppblandade med sånt som i grunden har folklig förankring och absolut är berättigat: bättre pensioner och fler billiga hyresrätter exempelvis. Sen slänger man in lite allmänt kulturella krav som invandrare kan känna igen sig i och får ett recept som står för populism. På samma sätt värnar ju Sverigedemokraterna om företagen, men de vänder sig till äkta svenskar som upplever sig som diskriminerade och eftersatta, de tar upp skolor och vård, löner och pensioner som de vet att folk i allmänhet är missnöjda med. Och så lägger de till lite lokala frågor som gemene svensk kan känna igen sig i.
Mytbildningen är omfattande: Nyans hävdar att svenska myndigheter planerar fängelser för muslimska barn och att de redan nu kidnappar dem med hjälp av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Nu är det ju så, att både utsatta områden och svenska getton (övergivna industriorter i glesbygden är ett bra exempel) tenderar att generera kriminalitet eftersom människor förlorar hoppet om en bättre framtid. På båda ställena urholkas samhällets service å det grövsta med långa väntetider i en allt sämre vård och skolor utan resurser.
På båda ställena lever och bor de som är fattiga, arbetslösa, nödda till att leva på bidrag, med låg möjlighet att göra sig hörda. De är helt enkelt marginaliserade. De är den svenska kapitalismens reservtrupp, på vilken ett minimum av resurser slösas. Det gör dem till perfekt röstboskap för populister.
De vita svenska populisterna har nått en stor valframgång. Invandrarpopulisterna har också gjort ett anmärkningsvärt bra första val. Den politiska kartan speglar alltså ett samhälle med en ökande känsla av hopplöshet, större klyftor och ett upplevt behov av förenklade förklaringar.
Marina Weilguni
