KULTUR I den lilla byn Malaja Starogradovka finns det två gator. På Leningatan bor Sergej och på Sjevtjenkogatan bor Pasjka. Det finns varken el eller människor och för att klara vintern förlitar sig de två männen på kol som de får till skänks. Livet rullar på – till dess stridigheterna tilltar och Sergej måste fundera ut hur han ska rädda sina bin.
Malaja Starogradovka ligger i den gråa zonen. Det vill säga, precis mellan fronterna. Ingenmansland, helt enkelt. På den ena sidan de ryskstödda separatisterna. På den andra den ukrainska armén. Här hankar sig Pasjka och Sergej fram i en alltmer ohållbar situation; den ena knyter band till ukrainska soldater och den andra till separatisterna.
När slutligen stridigheterna blossar upp och projektilerna flyger över den lilla byn måste Sergej fundera ut hur han ska kunna rädda sina bin. De klarar nämligen inte av den stress som krig innebär. Detta driver honom från sin hemby och ut i både Ukraina och Ryssland. Efter sin Lada Sjiguli kopplar han ett släp med sina bikupor och åker iväg på en mindre odyssé.
På vägen får han se både det ena och det andra. Han stöter på förstörda krigsveteraner och kärleksfulla butiksbiträden och slutar upp på Krim, där han tillbringar sommaren hos tatarerna. Närmare bestämt, hos änkan till en gammal biodlare. Längre än sommaren får han inte stanna – han lyckas nämligen göra sig obekväm hos de ryska myndigheterna och återvänder till Donetsk, dock utan en av sina bikupor.
En komplicerad bild av en komplicerad verklighet
Andrej Kurkov är en av det samtida Ukrainas mest kända författare. Ändå föddes han i dåvarande Leningrad och hans modersmål är ryska. Han har hela tiden skrivit på ryska och var fram till kriget bosatt i Kiev. Med en fot i Ryssland och en fot i Ukraina är han kanske mer än många andra kapabel till att skildra en väldigt komplicerad verklighet.
Det är nämligen ingen entydig bild av kriget som träder fram – boken är skriven innan den ryska invasionen, och det krig som skildras är det lågintensiva krig i östra Ukraina som ofta glömts bort i västerländsk media.
Under sina resor tar sig Sergej hela tiden fram på sitt sovjetiska pass och minnet av socialismen lever på många sätt kvar, inte bara i Krustjov-höghusen, men också i minnet av något annat och kanske framför allt i hur Sergejs bin har organiserat sig – de har nämligen uppnått kommunismen och inte bara en gång förebrår han dem när de beter sig som människor.
Medan Pasjka söker sina vänner hos de ryska separatisterna navigerar Sergej mellan två världar där ingen värld verkar erbjuda honom vad han söker: en tillvaro.
Boken ger en komplicerad bild av en komplicerad verklighet, som inte låter sig reduceras till gott eller ont. På båda sidor råkar den vanliga människan illa ut. På båda sidor återvänder människor i kistor och ingenstans finns en plats för Sergejs bin.
Men framtiden skymtar fram för den som vill se. På ena sidan Malaja Starogradovka ligger Leningatan och på den andra Sjevtjenkogatan, uppkallad efter den ukrainska nationalskalden Taras Sjevtjenko, inte mindre viktig för Ukraina än Dostojevskij för Ryssland. Där ligger gatorna i godan ro, ett minne av vad som varit. Kanske också en antydan om framtiden?
Och de gråa bina? Ja, även bin blir sjuka och förlorar sin lyster. Precis som verkligheten.
Andreas Sörensen
