LEDARE (9/2022) I ett nyligen sänt program på italiensk TV förklarade landets nyvalda president Meloni hur hemskt det var att Frankrike höll ett antal av sina gamla kolonier kvar i fattigdom genom att exploatera dem och tvinga kvar dem i en kolonial valuta. Det var tal om exploatering, kolonialism och barnarbete. Föga förvånande var det migrationen hon ville komma fram till.
Så lösningen är inte att ta afrikanerna till Europa. Lösningen är att befria Afrika från vissa européer som exploaterar kontinenten och istället låta dessa människor leva av vad de har.
Så avslutade hon sitt angrepp mot den franska imperialismen. Det går knappast att förneka att det låter progressivt. Ingen människa, vare sig det är ifrån krig eller fattigdom, vill sätta sina barn i osäkra båtar och ta dem över Medelhavet. Det gör man bara om alternativet är värre. Lösningen är ju naturligtvis att göra livet drägligt på de platser människor flyr ifrån. Så kan man kritisera henne för det hon säger? Har hon rätt?
För att förstå detta måste vi först vara på det klara med att detta inte är den första gången som Italien riktar liknande kritik mot Frankrike. I början av 2019 kom kritiken från Italiens vice premiärminister, Luigi di Maio, som sa mer eller mindre samma sak som Meloni sa nu. Frankrike svarade med att utvisa den italienska ambassadören från Paris. Denna kritik har med andra ord en tradition att luta sig på.
Bakom detta finns ingen människokärlek. Den italienska kapitalismen suger ut ”sina egna” arbetare lika väl som någon annan kapitalistisk nation. Om inte annat, så vittnar de många strejkerna som landets radikala fackföreningar genomfört de senaste åren. Så vad ligger bakom?
Att följa pengarna
Cuiprodest, frågade sig redan de gamla romarna retoriskt, och så även Lenin. Vem tjänar på det?
Bakom den italienska kritiken finns kalla, hårda pengar och ekonomiska kalkyler. Bakom kritiken finns en väldigt skarp konkurrens mellan framför allt Frankrike och Italien om just Afrika. Det är nämligen så att Italien numera är den sjätte största investeraren i Afrika, efter Nederländerna, Kina, USA, Storbritannien och Frankrike – och det är just Frankrikes marknadsandelar man spänner ögonen i.
Kampen om Afrika leds för Italiens del av det delvis statliga företaget Eni, som producerar olja och gas. Eni har inte bara stora investeringar i Afrika, utan är även en nyckelspelare i Kazakstan, där stora arbetarprotester bröt ut i början av året. Arbetarna här hade man inte en tanke på att sluta exploatera! För Eni ligger fokus i Afrika framför allt i Egypten, där man investerat stora pengar i gasfält, men också i Algeriet, denna före detta franska koloni par excellence.
Även på andra platser i Afrika expanderar italienska företag och utöver Algeriet är det framför allt i Nigeria och Sydafrika som de största investeringarna landar – förståeligt, med tanke på att de också är två av kontinentens största ekonomier.
Precis som när den US-amerikanska presidenten Woodrow Wilson efter första världskriget talade sig varm om avkolonisering pratar sig Meloni nu varm om att bryta Frankrikes makt över ett antal forna kolonier. Bakom Wilsons vackra ord gömde sig en möjlighet att bryta loss kolonierna från deras forna kolonialmakter och därmed öppna vägen för US-amerikanska företagsgrupper och monopol och bakom Melonis vackra ord gömmer sig de italienska monopolens intressen – med ett svagare grepp om sina före detta kolonier skulle möjligheter helt plötsligt öppnas för de italienska monopolen.
Kapitalistiska regeringar företräder kapitalisterna
För att kunna bedöma varför en given politiker säger en sak måste man vara på det klara med vilka intressen de företräder. Utgångspunkten måste vara att kapitalistiska politiker aldrig säger vad de menar och om de pratar sig varma om människorätt och värdighet så finns det andra intressen bakom.
Såsom Moderaterna, Sverigedemokraterna och deras stödpartier slängt i princip varje vallöfte i papperskorgen efter att de tagit makten och visat att omsorgen om människan var en tillfällighet som passade bra i valtider, så kommer Meloni omedelbart att sluta prata om de västafrikanska människornas rätt till sitt eget land så fort italienska monopol får etablera sig där.
I spelet om marknadsandelar och konkurrensfördelar kommer kapitalisternas politiker att försöka med en rad olika trick för att vinna framsteg och kan vanliga människor ha som utgångspunkt att det ligger en hund begraven bakom varje yttrande så är mycket vunnet.
Därför kan kommunisterna heller inte prata om att Meloni skulle ha rätt, för även om hon har det, så har hon det av fel orsaker och det skulle knappast gynna oss om vi bidrog till ett ökat förtroende för henne och politiker av hennes sort.
Låt helt enkelt detta vara ett ovanligt tydligt exempel på hur principen om att följa pengarna alltid är den rätta principen – bakom varje fint ord som varje kapitalistisk politiker yttrar finns en baktanke, i Sverige som i Italien.
