VETENSKAP Alldeles nyligen kom beskedet att den svenska bromsmedicinen lekanemab mot Alzheimers sjukdom tillåts i USA och blir tillgänglig för patienter. Det framställs som ett stort framsteg i kampen mot den fruktade sjukdomen som främst drabbar äldre och idag inte går att bota.
Och naturligtvis är det ett framsteg. Självklart ska människor få tillgång till bromsmediciner, även om de bara fördröjer sjukdomens utveckling, i detta fall med 27 procent jämfört med placebo. Medicinen kan inte heller ges till alla drabbade, eftersom den kan orsaka problem hos ungefär en fjärdedel, bland annat svullnad av hjärnan. Visserligen kommer den här medicinen att generera en massiv profit för den farmaceutiska industrin, men lösningen är ju inte att avstå från den eller något annat läkemedel. En demokratisk produktion och fördelning av läkemedel är naturligtvis inte att förvänta under kapitalismen.
Medicin inte enda motmedlet mot demens
Vad som borde ge stora rubriker och generera upproriska krav talas det dock ganska stillsamt om. Man hittar det på hälsosidor på internet och i läkartidningar, och det är alltid vinklat på ett sådant sätt att ansvaret för en människas hälsa läggs på individen. Den som vill minska risken att insjukna i en demenssjukdom bör leva ett aktivt liv med motion, se till att ha koll på blodtrycket och blodfetterna, äta hälsosamt (även om åsikterna om vad detta innebär går isär) och sova ordentligt, heter det. Även depressioner och stress verkar påverkar insjuknandet. Kan man ändra sin livsstil och sinnesstämning så minskar alltså risken för att drabbas betydligt, särskilt om det bättre livet implementeras redan i medelåldern.
”Träning och kost kanske inte helt kan förhindra uppkomsten av dessa sjukdomar, men om det bara går att försena dem med fem eller tio år så skulle det få otroligt stor påverkan på samhället, säger forskaren Miia Kivipelto. Och vad mera är, den som redan har drabbats kan få hjälp av en bättre livsstil för att minska sjukdomens påverkan.
Varför lever vi inte bara hälsosamt?
Allt detta är oerhört viktigt, och inte heller kan man frånta en person hennes egenansvar för sin hälsa. Men sjukdomar uppkommer inte i ett vakuum, och de kan inte bekämpas framgångsrikt i ett sådant heller.
För att röra på sig flera gånger i veckan krävs tid och vilja – en trötthet och oro i ett underbetalt heltidsjobb är inte så lätt att övervinna, och ännu värre är det för den som har osäkra anställningsförhållanden. Det kräver kortare arbetstid med bibehållen lön och trygga jobb. Att undvika de halv- och helfabrikat som alla forskare är överens om är dåliga kräver tid till ordentlig matlagning från grunden och pengar som medger att man köper bra råvaror. Att sådan mat serveras på förskolor och skolor, på sjukhus och arbetsplatser och äldreboenden, det kräver utbildad och framför allt fler personal, pengar och ibland en annan typ av kök. Och att inte trösta sig med socker och chips, som alla forskare återigen är överens om är dåliga, kräver åtminstone att man har andra glädjeämnen att se fram emot i livet. Och en bra sömn och ett mera stressfritt liv förutsätter väl att man inte ligger vaken och oroar sig för banklånen på natten.
Det finns åtgärder som skulle hjälpa vår hälsa
Sammantaget handlar det alltså både om en rent konkret och en social samhällelig press, och att som individ gå emot strömmen i en värld där så många (i vart fall bland vanliga, arbetande människor) lever osunt, är trötta och slitna – det kräver en hjälte. Hjältar finns såklart, men att kräva denna djupgående riktningsändring av individen blir oftast bara floskler och välmenande råd som inte lyds och som ger ännu mer stress och vaknätter.
Så var är kortare arbetsdagar och trygga jobb, och var är personaltäta skolor där barnen får bra mat och motion förutom utbildningen? Var är den organiserade promenaden eller träningen med arbetskamraterna på betald arbetstid, den billiga ekologiska maten, möjligheten att odla själv, och de borttagna skräpvarorna i affärernas hyllor? Var är den obligatoriska, återkommande hälsokontrollen och en förlängd ledighet med allt det stöd som krävs för att ändra riktning på livet?
Jag kan svaret. De är i kapitalets fickor i form av pengar och jäser av profiten som fördärvar våra liv. Att få ålderdomen förstörd av demens och drabba de anhöriga med ytterligare omvårdnadsplikter är bara en aspekt av förtrycket. Därför måste vi med kraft kräva ett samhälle som hjälper oss att skapa ett människovärdigt och hälsosamt liv, även om vi ibland behöver mediciner dessutom!
Marina Weilguni
