KRÖNIKA, INRIKES Riktpunkts uppskattade krönikör Panos Alepliotis har helt nyligen utkommit med sin bok ”Är de kloka de där svenskarna”. Där beskriver Panos de intryck och erfarenheter som han kom att möta då han som ung student från Grekland hamnade på universitet i Uppsala för sina studier. Jag kommer av titeln på Panos bok, som finns att köpa digitalt på SKP:s hemsida av en ren händelse att tänka på det svenska postverket.
Det bildades år 1636 och postverkets enda uppgift var att ta emot och dela ut postförsändelser. I det sammanhanget spelade det ingen roll om adressaten bodde i en tätort eller i en mycket avlägsen och väglös by. Posten skulle alltid fram oavsett yttre förhållanden. Under dessa premisser fungerade det svenska och kungliga postverket i 358 år ända fram till år 1994. Men då började det att hända saker. Riksdagens näringsutskott med post. och telestyrelsens goda minne fick för sig att postverket måste marknadsanpassas och därför måste verket bolagiseras ungefär på samma sätt som man bolagiserat SJ.
Nu blev bolagiseringen ingen succé, varför den nya ledningen för posten lade ut uppdraget att få posten mer lönsam till ett antal konsulter som för det nätta arvodet om 3000 kronor per timme och person skulle ge förslag för att få posten mer lönsam.
Konsulter, post varannan dag och omlackerade bilar
År 2009, den 26 juni närmare bestämt, så var konsulterna klara med sitt förslag. Konsulterna kunde i sin rapport konstatera att den svenska posten var för liten för att uppnå önskad lönsamhet. Lösningen på problemet var då att den svenska posten gick samman med den danska posten. Vidare ansåg konsulterna att det inte räckte med ett samgående man måste även göra något mer för att uppnå kundernas uppskattning. Man måste också lackera om postens alla tusentals fordon från den gula färgen till en ny och blå nyans. Allt för att kunderna skulle förstå och uppskatta den nya posten.
Lysande tyckte postens ledning, post- och telestyrelsen samt sist och inte minst riksdagens näringsutskott.
Efter en tid så upptäckte man att de hitintills gjorda åtgärderna inte fungerade enligt önskemål. Återigen rådfrågades därför konsulterna och då var uppdraget: Vi måste gå vidare. Genomförda åtgärder fungerar inte enligt våra önskemål. Vi måste alltså gå vidare med förnyelsearbetet.
Sagt och gjort. Då kom konsulterna på att det där med att dela ut post varje dag kan väl inte vara nödvändigt. Varannan dags utdelning måste räcka. Kombinerar man varannan dags utdelning med att minska personalen, samt med att visa brevbärarna vem som bestämmer utan att tjafsa och spilla dyrbar tid på MBL och annat trams, då måste det bli bra. Alltså beslutade man om och genomförde utdelning av postförsändelser varannan dag.
Postverket kämpar vidare för att slippa hantera post
Tro det eller ej, men inte ens de här åtgärderna gav önskat resultat när de genomfördes. Men skam den som ger sig, tänkte därför konsulterna och har därför i dagarna presenterat ytterligare ett förslag. Att dela ut posten varannan dag var ett nödvändigt men otillräckligt beslut och därför har man nu föreslagit att det måste räcka med postutdelning var tredje dag.
Vi svenskar är nu alltså begåvade med ett postverk sedan snart 400 år vars enda uppgift var att ta emot och dela ut post. Nämnda postverk kämpar nu med näbbar och klor för att slippa ta emot och dela ut post.
Det är väl i sammanhanget bara att instämma i Panos fundering. Är de riktigt kloka de där svenskarna?
Lars Lundberg
