PARTIET Kommunisterna antog på sin 38:e kongress för två år sedan ett nytt partiprogram. För att uppmärksamma detta och visa de analyser som kommunisterna gjort publicerar Riktpunkt utdrag från programmet med fokus på olika teman. Nedan följer texten från partiprogrammet, som går att läsa i sin helhet på partiets hemsida.
Enligt den vetenskapliga socialismens teori och de historiska erfarenheter som arbetarklassen gjort avslutas kapitalismens samhällsformation med en revolutionär omvälvning, en socialistisk revolution. Revolutionen leder till arbetarklassens politiska makt som verkställer produktionsmedlens socialisering.
Kapitalismens ojämna utveckling gör att förutsättningarna för arbetarklassens revolution ser olika ut i olika länder. Samtidigt öppnar kapitalismens globala oförmåga att garantera alla människor ett värdigt liv och dess ruttenhet som system för möjligheten att den faller i flera länder samtidigt. Till skillnad från den kapitalistiska staten som i olika former utövar borgarklassens diktatur, upprättas efter revolutionen proletariatets diktatur för att försvara och utveckla det socialistiska samhället.
Varje nytt socialistiskt land har att övervinna kapitalismens arv i form av kvardröjande strukturer och levnadssätt. Men utifrån de nya förutsättningarna som det socialiserade ägandet och de arbetande människornas makt innebär, påbörjas den djupgående processen att bygga det socialistiska samhället till form och innehåll. Denna kommunismens första och nedre fas är socialismen.
Det socialistiska samhällets vision är den skapande människan som lämnar rollen som kugghjul i det kapitalistiska maskineriet och förenar individuell frihet med kollektiv samhörighet. Denna socialistiska mognad sker först och främst genom arbete för gemensamma mål i samverkan med andra.
Människan behöver avsevärt mera fri tid för att kunna utveckla inneboende intellektuella, fysiska och kulturella möjligheter och därför behöver arbetstiden förkortas avsevärt.
Grunden för all materiell och kulturell utveckling som socialismen sätter på sitt program är de resurser som produktivkrafterna skapar. Sverige har förmåga och kompetens för kvalificerad produktion, högteknologi och avancerade tjänster på alla nivåer. Det finns utbildad och högkvalificerad personal och en organiserad arbetarklass. Det finns rika naturtillgångar och en betydande infrastruktur. De objektiva förutsättningarna för att kunna bygga socialismen i Sverige är uppfyllda.
Ett kapitalistiskt arv som socialismen behöver göra sig av med är den eskalerande miljöförstörelsen. Socialismen måste bygga en hållbar relation mellan mänsklig verksamhet och natur och därför utveckla en ny miljöpolitik. Ett annat arv som kapitalismen lämnat efter sig är en ojämn utvecklingsnivå i världens olika länder. Socialismen måste påskynda byggandet av en ny ekonomisk världsordning som säkerställer varje folks och varje nations likvärdiga och självständiga ekonomiska, kulturella, sociala och intellektuella utveckling.
Socialismen och kommunismen har gemensamt att samhällelig egendom finns, att människornas och kollektivens relationer inom produktion, fördelning och konsumtion sker planenligt och att alla människor har sin plats i arbetsprocessen enligt förmåga. Det råder rätt och skyldighet till arbete. Utöver dessa gemensamheter finns skillnader.
I socialismen finns både statlig och kollektiv egendom som två former av samhällelig egendom. Marken socialiseras. Jord- och skogsbrukare, hantverkare och andra tjänsteutövare kan frivilligt gå samman i kooperativ, en produktionsform som utesluter utsugning.
I det socialistiska samhället finns det kvar olika klasser och skikt men den samhälleliga egendomen gör att de successivt kan närma sig varandra. När samhällets målsättning är att mätta växande, till innehållet nya, materiella och kulturella behov, ökar jämlikheten mellan människorna och ett nytt levnadssätt utvecklas.
Under avsevärd tid kommer skillnaden mellan stad och land att finnas kvar, även om planeringen går ut på att reducera skillnaderna. Den socialistiska staten kan etablera produktion och därmed arbetsplatser enligt givna förutsättningar och förse småstäder och landsbygd med jämbördig utbildning, hälsovård, kommunikation, kultur och sport. Det är inte enbart en fråga om jämställdhet utan också en fråga om en planmässig lösning av de problem storstadsregioner under kapitalismen står för.
Även skillnaden mellan fysiskt och intellektuellt arbete avtar bara under en lång process. En polyteknisk skolform med syfte att skapa allsidiga människor, som arbetar med både handen och hjärnan kommer att vara en stor tillgång under socialismen. Men framför allt kommer en högteknologisk produktionsnivå att förändra arbetets karaktär successivt.
Socialismen skapar inga privata förmögenheter utan dess grundsats är: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation.” Begreppet tillväxt får ett nytt innehåll när det inte längre handlar om konsumtionssamhällets villkor utan att möta människornas nya, växande behov av allt som berikar livet materiellt och kulturellt.
Den socialistiska staten är arbetarklassens instrument med uppgiften att bygga det socialistiska produktionssättet utan utsugning, kriser, arbetslöshet och med social trygghet som mål. Enhet mellan ekonomisk politik och socialpolitik måste råda. Staten är ansvarig för allaräkenskaper och har en kontrollfunktion.
På basis av det gemensamma ägandet agerar människorna för gemensamma mål genom den socialistiska demokratin. De nya ägarna har redan kunskap om arbetsprocessens olika moment som nu utökas med kunskap om alla samband mellan bas och överbyggnad. Transparens, insyn och deltagande är förutsättningar för den socialistiska demokratin. Den tar form på alla nivåer, längst ner i arbetskollektiven på arbetsplatserna och i basgrupper ute i samhället.
Även i socialismen gäller dialektikens lagar. Så kan synen på vad som är nödvändigt skilja sig mellan synen hos organ med ansvar för landet som helhet och synen hos enskilda individer eller enskilda kollektiv som ser en begränsad del av verkligheten. Här krävs en ständig dialog mellan ledning och bas och öppenhet för kritik underifrån om utvecklingen ska gå framåt.
I de länder som tidigare byggt socialismen finns såväl positiva som negativa erfarenheter att tillvarata. Efter den ryska oktoberrevolutionen 1917 påbörjades bygget av socialismen. Mellan 1922 och 1990 fanns ett socialistiskt världssystem som i sitt slutskede omfattadeen och en halv miljarder människor. Industrialisering, kollektivjordbruk, kvinnans jämställdhet, barnomsorg, en polyteknisk skola, kostnadsfri hälso- och sjukvård, företagshälsovård som del av primärvården, återvinningssystem och dagens hållbara jordbruk i Kuba är bara några exempel på socialistiska lösningar som påbörjades inom alla samhällsområden. De socialistiska länderna integrerade sig ekonomiskt, handels-, utrikes- och försvarspolitiskt på basis av ömsesidig fördel och intresse. Inget av de socialistiska länderna menade sig ha uppnått det klasslösa samhället, kommunismen, utan var tydliga med att enbart det socialistiska utvecklingsstadiet hade nåtts. Kontrarevolutionen utraderade dessa anti-kapitalistiska krafter som begränsade kapitalismens välde, vilket var en stor förlust för det arbetande folket i hela världen och innebar ett stort steg bakåt för utvecklingen mot det kommunistiska samhället.
Det faktum att realsocialismen inte längre existerar tvingar oss att på ett kritiskt sätt analysera dess historia. Vi kan se att ett av de grundläggande misstagen som gjordes var att man istället för att fördjupa de socialistiska produktionsförhållandena och föra dem vidare mot de kommunistiska, stegvis återinförde marknadselement, vilket underminerade den centralt planerade ekonomin och i slutändan underlättade kontrarevolutionen.
Reformerna, som efter krigsslutet successivt förändrade den sovjetiska ekonomin, innebar bland annat att företagen blev de huvudsakliga ekonomiska enheterna och därmed också själva ansvariga för investeringar utifrån sina egna tillgångar. Det innebar en större autonomi för de enskilda företagen, vilket samtidigt försvagade planeringen.
De socialistiska länderna bestämde utvecklingen inom de egna gränserna men var samtidigt som stater del av en internationell ordning som de visserligen aktivt påverkade men inte ensamt bestämde över. De imperialistiska staternas angrepp mot socialismen intensifierades hela tiden och fördes med ekonomiska, såväl som med mediala, kulturella och militära medel. På så sätt spelades samtliga kort ut mot socialismen.
För att försöka säkra fredliga villkor för den fortsatta utvecklingen av de socialistiska samhällena formulerades tesen om fredlig samlevnad mellan de socialistiska och kapitalistiska staterna, vilket emellertid också förde med sig en politisk utveckling mot anpassning till den kapitalistiska världen. Hos många kommunistiska partier i kapitalistiska länder vann teorin om en fredlig övergång till socialismen mark. Det innebar en politik i opportunistisk riktning som försvårade organiserandet av det arbetande folket för den socialistiska revolutionen.
Som socialistiskt land kommer Sverige att stå utanför imperialistiska allianser som NATO, EU och PESCO. Socialismen i Sverige, internationalistisk till sin karaktär, kommer i sina internationella relationer att stödja alla folks rörelser och kamp för befrielse från kapitalism och förtryck. Krigets gissel kommer inte att vara undanröjt förrän kapitalismen är avskaffad.
Under kommunismens lägre fas sätts socialistiska lösningar igång på alla livets områden. Växande materiella resurser genom höjd arbetsproduktivitet och människornas växande identifiering med det socialistiska samhället gör att förändringarna mognar. Tidigare anförda exempel på skillnader i jämlikhet försvinner i en lång process fram mot kommunistiska levnadsvillkor.
