INRIKES Nu blir det tydligt att Sverigedemokraterna förbereder sig för att plocka röster från Socialdemokraterna i nästa val. SD håller just nu sina landsdagar, och Jimmie Åkesson går där till rasande angrepp mot Socialdemokraterna, som han anklagar för att vara en del av den islamistiska rörelsen i Sverige. Han bygger detta på att människor i Sverige ska ha firat efter Hamas attack mot Israel och att detta på något vis ska ha understötts och godtagits av sossarna, trots enträgna fördömanden.
Hans yttranden är i sig tämligen groteska, när han bland annat påstår att islamister i varierande organisationer stöds av representanter för Sveriges största parti, att S är beroende av stöd från islamismen och att Magdalena Andersson behöver islamisternas röster för att kunna komma tillbaka som statsminister.
Suddar ut gränsen mellan antisemitism och antisionism
Vad som inte är groteskt är att Åkesson, precis som alla andra parlamentariska politiker i Sverige, suddar ut gränsen mellan antisemitism och antisionism – det gör det lätt att stämpla den som är kritisk till staten Israel som judehatare och att tysta en opposition mot Israel som faktiskt finns på sina håll inom både sossarna och Vänsterpartiet.
Den tystade oppositionen är väl varken särskilt stor eller genomtänkt, eftersom den som klampat i klaveret genast lovar bot och bättring – som SSU, som bad om ursäkt efter att medlemmar sjungit ”Krossa sionismen”. Men Åkessons budskap är noga uttänkt för den proletära röstboskapen: arbetare, vill du verkligen vara del av judehatet och hålla våldsbenägna terrorister under armarna? Inte? Då står våra portar öppna.
Främslingshat och kamp om rösterna
Och naturligtvis spelar han dessutom på rasism och främlingshat och kräver ”omedelbart stopp av etablerandet av nya moskéer i Sverige”. Inte nog med det, man ska också kunna riva moskébyggnader om där sprids felaktig propaganda – som antisvensk sådan, menar han. Ekona från nazismen och Mccarthyismen i USA är starka.
Det är praktiskt när arbetarklassen lägger skulden för allt som går fel på invandrarna, muslimerna, terroristerna – istället för på kapitalet och dess politik. Magdalena Andersson försöker förstås på sin kant manövrera begreppsträsket, där bland annat hennes partikamrat anklagats för att vara terrorromantiker.
Att stå upp för palestiniernas rätt, att ta fram fakta och att ta ställning mot sionismen samtidigt som man bekämpar antisemitismen är inget av de etablerade partierna intresserade av idag. Det är enklare att använda fientligheten mot muslimer och i förlängningen kriget i Gaza som slagträ i kampen om rösterna och vägen till regeringsmakten.
