INRIKES, PARTIET I mitten av oktober protesterade kommunisterna mot medlemskapet i Nato. Här nedan publicerar vi Andreas Sörensens tal från manifestationen.
I Stockholm höjer de patientavgifterna nästa år. I Göteborg ska man under året spara 130 miljoner. Det betyder dyrare bussresor och färre lekplatser. I Uppsala säger rektorerna öppet att de inte kan hjälpa varje elev. Det finns helt enkelt för lite pengar. I Malmö ska man spara över 200 miljoner kronor på skolan. I Örebro höjer man skatten och i Västerås slopar man planer på nya skolor och äldreboenden för att budgeten vara ”i balans”, som man säger.
En ögonblicksbild av det Sverige vi känner och vant oss vid. Nedskärningar. Budgetunderskott. Stålbad och fattigdom.
Hundratusentals fattigpensionärer. Brödköer. Reallöner som sjunker som stenar. Räntor som mångdubblas och hyror som chockhöjs. Elpriser som äter upp besparingar. Miljardunderskott i både skola och vård.
Den ena sidan av det svenska klassamhället.
Samtidigt, 27 miljarder extra till militären nästa år. Militärt stöd till Ukraina på över 22 miljarder kronor. Större klyftor – när de fattiga blir fattigare blir på andra sidan spektrumet de rika rikare.
Det finns pengar, men de investeras på annat håll och vi är helt säkra på vår sak när vi säger att det kan inte vara annorlunda under kapitalismen. Kapitalismens utveckling är lagbunden, den är tvingande.
Idag har vi samlats här för att protestera mot det svenska medlemskapet i Nato, som Sveriges samlade politiker har pressat igenom med det imperialistiska kriget i Ukraina som förevändning. Men det är inte omsorgen om det ukrainska folket eller det svenska folket som ligger bakom. Det är inte så att det svenska folkets behov av säkerhet oroat de svenska politikerna till den mildra grad att de såg sig tvingade att ansöka om medlemskap i Nato. Naturligtvis inte.
Bakom Nato-ansökan finns hela det kapitalistiska systemets logik.
Inneboende i det kapitalistiska systemet är behovet av ständig tillväxt, av ständigt ökande utsugning och av ständigt ökande profiter. Det är lika inneboende i kinesisk och rysk kapitalism, som svensk och amerikansk. Problemet är bara att det inte går att expandera i all oändlighet. Det går inte att hela tiden öka sin profit i godan ro. När alla expanderar kolliderar man förr eller senare med andra som också expanderar, eftersom de nödvändigtvis lyder under samma utvecklingslagar.
När alla ständigt söker fördelar för det egna kapitalet måste den enas fördel med nödvändighet bli den andras nackdel. Och här är vi idag. De framtida fördelarna måste sökas på konkurrenternas bekostnad, precis som konkurrenternas fördelar måste sökas på det svenska och västerländska kapitalets bekostnad.
Det bådar inte gott och vad motsättningarna i slutändan mynnar ut i vet vi alltför väl. Det kan de miljoner döda i de två imperialistiska världskrigen tala om för oss. Det kommer också alla unga män och kvinnor som skickas ut i döden för sitt kapitals skull kunna säga till oss i framtiden.
I detta läge, för att försvara sin egen position och stärka gemensamma positioner, söker sig det svenska kapitalet till Nato och man formaliserar det samarbete med den euro-atlantiska imperialismen som tidigare skedde med större finess, i det fördolda. I och med Ukraina kunde man delvis släppa illusionerna om neutralitet.
Nato är ingenting annat än den euro-atlantiska imperialismens spjutspets. Det är dess yttersta försvar i kampen mot de imperialistiska konkurrenterna i framför allt Ryssland och Kina; tidigare var Nato den samlade kapitalismens spjutspets mot socialismen. Alltid har den dock varit den euro-atlantiska kapitalismens redskap, dess militära front i den kapitalistiska konkurrensen.
Därför motsätter vi oss Nato. Vi är djupt övertygade motståndare till kapitalismen och vi väljer inte sida i den kamp mellan kapitalister som kommer slita världen i stycken. Därför kämpar vi mot Nato och vi protesterar.
Men varför ensamma? Varför inte som en del av en bredare front? Tillsammans med andra, som också är motståndare till Nato?
Det enkla svaret: eftersom anti-kapitalismen drunknar i det brokiga och opolitiska motståndet. Under parollen ”ingen allians med fascister” har stora demonstrationer ordnats, som om det är det faktum att Turkiet var medlemmar i Nato som är problemet, som om våra invändningar mot Nato hade grusats om Turkiet inte var medlemmar.
Kan vi delta där? Nej, för vi kan inte ställa oss bakom en sådan paroll, som ytterst döljer verkligheten, som döljer att Nato är den euro-atlantiska imperialismens spjutspets.
Under paroller som ”försvara neutraliteten” eller ”ja till fred” har större manifestationer ordnats, för vem tycker inte om både fred och neutralitet? Med breda paroller kan man samla breda massor, men dessa massor odlar illusionen att freden är möjlig under kapitalismen, att det kapitalistiska systemets inneboende lagar kan åsidosättas om man så vill. Och vilken neutralitet är det egentligen vi ska försvara? Den där Nato-arméer var redo att på svensk mark strida mot Sovjetunionen och kommunismen? Den där den svenska säkerhetstjänsten samarbetade tätt med den brittiska och amerikanska?
Kan vi delta där? Nej, för vi kan inte ställa oss bakom odlandet av sådana illusioner och breda – och därför tandlösa – paroller, eftersom de bidrar till att sprida okunskap och en falsk bild av verkligheten.
Ingen kan tvinga kapitalismen att fungera på ett annat sätt, lika lite som vi kan upphäva gravitationen. Varje kapitalists – och då menar jag varje, för olika utvecklingslagar gäller inte olika kapitalister – ständiga tvång att expandera och att växa kan inte försvinna, hur mycket vi än vill ha fred och neutralitet.
Eftersom vi vet att det inte kan vara på något annat sätt under kapitalismen, så vet vi också att den enda lösningen finns utanför kapitalismen.
Om freden ska vara möjlig, så krävs det att vi gör oss av med det system som skapar krig och att vi skapar ett system där makten finns hos de arbetande människorna – att vi skapar ett socialistiskt system.
Och därför står vi också här idag. För vi säger att kampen mot Nato inte kan kopplas bort från kampen mot kapitalismen och vi säger att den kamp som inte gör den kopplingen, i slutändan inte leder någon vart.
Vi säger att det inte finns någon kamp som kan föras separat från kampen för socialismen, eftersom kampen för socialismen också är kampen för den verkliga lösningen på människans problem och på alla de problem som inte går att få bort under kapitalismen.
Vi är motståndare till Nato, precis som vi är motståndare till varje imperialistisk allians. Varje försök att stärka kapitalets makt måste vi vara motståndare till. Varje försök att förbereda nästa imperialistiska krig måste vi vara motståndare till. Varje försök att offra unga män och kvinnor för att öka profiten måste vi vara motståndare till. Det är en lång kamp vi har framför oss men andra alternativ finns inte. Vi står inför samma val som mänskligheten gång på gång ställs inför; valet mellan socialism eller barbari.
