Den ena är en hund och den andra hans bror

LEDARE (10/2023) När bönderna i bosniska Travnik uppmanas förklara vilken av de två konsulerna, den franska eller den österrikiska, som de föredrar, svarar de ingen – den ena är en hund och den andra hans bror, förklarar de. Denna episod utspelar sig visserligen i början av 1800-talet och är dessutom fiktiv och tagen från den jugoslaviska nobelpristagaren Ivo Andric bok Konsulerna, men det är inte svårt att dra paralleller till det svenska politiska landskapet av idag.

I den svenska riksdagen sitter åtta partier, den ena en hund och de sju andra hans bröder. Deras bråk skapar en illusion om att det skulle vara någon skillnad mellan dem och det kanske det är, ytligt sett. Den ena kanske är fläckig men den andra enfärgad. Det politiska spelet lyfter fram dessa skillnader, ytan, och menar att detta är djupet, de verkliga skillnaderna. Man glömmer att de i slutändan är hundar och gör samma sak; de sitter åtminstone i samma koppel.

Hundarna skäller åt olika håll, men tömmarna leder tillbaka till samma plats – till det svenska kapitalet, som håller sina hundar hårt men som samtidigt låter dem skälla åt olika håll, eftersom det är bra för illusionen. På så vis har man också kultiverat och odlat fram en effektiv arbetsdelning; på så sätt fylls bäst de behov som det svenska kapitalet har.

När det krävs stora och omfattande nedskärningar inom arbetsrätt eller när strejkrätten behöver begränsas, då ges uppdraget till hundarna på vänsterkanten. Dessa sitter också på makten i fackföreningarna och är perfekta för uppdraget; genom sin makt i fackföreningarna kan man enkelt tona ner allvaret och kväva alla protester i sin linda. Samma sak gör man när arbetsrätten ska bort, då låter man hundarna till vänster börja arbeta och hundarna till höger kritisera.

Men till slut kan inte samma hundar fortsätta jobba, även de blir trötta. Rättare sagt, även folk tröttnar på dem. Då drar husse tillbaka dem och låter hundarna till höger arbeta och då får hundarna till vänster istället kritisera. Då skiftar fokus för nu är inte arbetsrätten i centrum, nu handlar det om invandringen, integrationen och en stegrad repression – fler poliser, militärer och hårdare straff.

Det är inte effektivt att låta högern ta hand om arbetsrätten, för då riskerar man att inte på samma sätt kunna kontrollera arbetarrörelsen och det är inte heller effektivt att låta vänstern ta hand om migrationen och repressionen, för då riskerar man att erodera stödet för vänstern. Arbetsdelningen är fulländad.

Så svänger pendeln fram och tillbaka och varje parti fyller sin uppgift; kapitalet har lika lite emot Vänsterpartiet som det har emot Sverigedemokraterna, för alla utför samma uppdrag och den teater de spelar upp när de gläfser mot varandra ingår i spelet.

Och uppdraget? Att få det hela att framstå som trovärdigt, att få det hela att framstå som meningsfullt för den vanliga människan. Kapitalet utnyttjar alla situationer och alla lägen för att få igenom sin politik men det viktigaste av allt är att säkra det svenska kapitalets sociala stöd – så länge folk ger sitt stöd åt antingen vänstern eller högern så sitter kapitalet ohotat vid makten, för då tror människor att det viktigaste valet är att välja den fläckiga hunden framför den enfärgade hunden. I tron om att de gör ett meningsfullt och verkligt val.

Men allting är inte alltid en stor konspiration. Alla partimedlemmar och -sympatisörer i alla partier som säger “välj den fläckiga hunden” eller “välj den enfärgade hunden” deltar inte aktivt i en stor konspiration, som är till för att lura den vanliga människan. Vi kan till och med inrymma att de flesta vanliga aktivister och medlemmar, fotfolket om man så vill, gör det av övertygelse och i en uppriktig tro att den ena hunden är bättre än den andra; att den inte biter lika hårt. Samtidigt säger vi också, att det inte spelar så stor roll om det är avsiktligt eller inte – resultatet blir ju detsamma ändå och vi vet sen tidigare att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter.

Hur mycket man än vill och tror att den enfärgade hunden ska vara bättre, så ingår den ändå i samma system som de andra hundarna och varje person, som uppriktigt eller cyniskt, förklarar att den ena hunden är bättre än den andra, bidrar till att upprätthålla illusionen.

Pendeln svänger, illusionen får ny kraft och politiken ändrar ytligt riktning men i verkligheten inte. Inget parti representerar några andra intressen än kapitalets, vilket ju inte kan innebära något annat än att all politik riktas mot arbetarna och vanligt folk.

Vi vill bort från illusionerna, bort från kapitalets politik. Vi vill ge arbetarna deras eget politiska alternativ, som leder bort från den utveckling som leder till ökad fattigdom och som ökar risken för krig. Därför väljer vi aldrig sida när partierna gläfser mot varandra, vi vet att deras gläfsande är en slöja som ska dölja verkligheten.

Av samma anledning som de bönderna i Andric roman inte valde mellan konsulerna, väljer inte vi heller det mindre onda av onda partier – den ena är en hund och de andra hans bröder.

En tanke på “Den ena är en hund och den andra hans bror

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.