LEDARE (2/2024) Vårt parti har länge ställt sig bakom kravet på en tvåstatslösning med 1967 års gränser i Palestina. Det vill säga, vi står bakom en lösning där den israeliska och palestinska staten existerar sida vid sida, på lika villkor. Detta krav betyder också ett erkännande av östra Jerusalem som Palestinas huvudstad, ett avvecklande av alla illegala bosättningar i de palestinska områdena och de fördrivna palestiniernas rätt att återvända till sina hem.
Men hur kom vi fram till denna slutsats? Varför kräver vi inte ett Palestina, som sträcker sig från Jordanfloden i öster till Medelhavets kust i väster?
För att börja svara på frågan måste vi börja från början – med nationalismen och den nationella självbestämmanderätten.
Nationalismen är till sitt väsen borgerlig. Det är en ideologisk konstruktion som suddar ut klasskillnaderna inom en nation och målar upp en intressegemenskap inom nationen; den organiserar solidariteten lodrätt istället för vågrätt. För oss kommunister betyder det att vi i möjligaste mån vill arbeta undan nationalismen, för att istället klassmotsättningarna ska bli tydliga.
Detsamma gäller då den nationella självbestämmanderätten, som vi då inte kan betrakta som en princip som alltid gäller. Det finns ingen princip som säger att alla folk alltid har rätt att skapa en egen stat, att bryta sig loss och gå sin egen väg. Varför? För att en sådan väg bygger på en intressegemenskap inom den nation som vill bryta sig loss och därför också döljer klassmotsättningarna.
Å andra sidan betyder inte det att vi tar avstånd från alla som vill bryta sig loss, utan vi säger att det inte är en lösning, men om det krävs att ni bryter er loss för att ni ska se verkligheten som den är, så gör det – vi kommer inte hindra er, men vi kommer heller inte stödja er.
I Palestina, precis som överallt annars i det kapitalistiska systemet, ser vi på saken likadant – det är socialismen som erbjuder en verklig lösning och det är den som intresserar oss. Kampen för socialismen är överordnad och de avledningar som finns måste vi göra vårt bästa för att få bort.
När vi tittat lite kort på bakgrunden, så kan vi utan problem se att den nuvarande situationen, med ockupation, förnedring och förtryck, förhindrar människor att se behovet av socialismen, utan den enar folket inom båda nationerna lodrätt, uppifrån och ner. Den extrema nationalismen i Israel trollbinder stora delar av befolkningen i fanatism medan situationen i Palestina tvingar fram en kamp för överlevnad, såväl som en kamp för den palestinska nationen. För att både säkra de omedelbara behoven hos den förtryckta palestinska befolkningen och för att socialismen ska kunna komma upp på dagordningen i båda länderna behöver situationen lösas.
Därför står vi också bakom det som vi ser som den mest pragmatiska lösningen på ett fruktansvärt problem – tvåstatslösningen med 1967 års gränser som bas. Vi står bakom östra Jerusalem som den palestinska huvudstaden och vi erkänner de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Vi står bakom avvecklandet av de illegala bosättningarna och stoppet av den israeliska ockupationen av palestinska områden, av förtrycket av och rasismen mot det palestinska folket – och vi står bakom ett omedelbart stopp på det pågående folkmordet och den etniska rensningen.
1967 års gränser erbjuder ett andrum och en möjlighet för detta. Det är ingen definitiv lösning – otroligt många och svåra problem finns kvar att lösa – och den kommer inte på en gång att göra socialismens nödvändighet tydlig, men det är ett stort steg i rätt riktning för att ta udden av den extrema nationalismen och den kommer att erodera den grogrund som den extrema nationalismen står på.
Men betyder det här att vi inte är intresserade av en enstatslösning alls? Absolut inte. Det bästa vore om olika nationer och grupper kunde samlas och leva tillsammans i en enda stat, men vi ser tyvärr inga utsikter för detta. Därför tar vi också ställning för en tvåstatslösning med 1967 års gränser.
